Elisabet

En vanlig tisdag ...

Fru Koltrast tar igen sig ...

... skivar jag äpplen och lägger ut till koltrastarna och ser sedan från köksfönstret hur herr Koltrast hela tiden schasar iväg sin fru eller alla andra koltrastmadamer .., så då går jag ut och sprider ut äppelskivorna .., gömmer lite här och där och tänker att "där får du din snåle jäkel ...!" och herr Koltrast vet då inte hur han ska hinna med att bevaka alla matplatser och får ett fasligt sjå att hinna med i vaktandet.

Sen går jag på promenad med harry.
Kylan har tackat för sig.
Nu är det bara lite snö kvar och jag förstår hur sprängvärken i mina knän kom till igårkväll - det var det plötsliga omslaget i vädret förstås -?

Tänker på helgen som gick.
Och tänker också att idag är det sista dagen som jag är 59 år.
I morgon fyller jag sextio.
S e x t i o.
Det låter så oerhört mycket och jag tänker på min pappa som dog när han var bara sex år äldre och jag tänker också på detta att man vet så lite om vad som väntar ..., och hela den senaste veckan har jag varit uppfylld av glädje och bestämt mig för att njuta nåt så alldeles vanvettigt ...., strunt samma om man blir sextio eller sjuttio .., bara detta att få vara med i det som är livet, det är ju det bästa av allt!

Jag har bett Peter i charken att göra en stor smörgåstårta, en sån där fin som han brukar fixa till, med mycket blå druvor ovanpå .., och så ska jag köra till affären mitt på dagen (i morgon, alltså) och dricka kaffe och kalasa med arbetskamraterna - som ju blir en slags familj ..-, inget mera, bara vara tillsammans en stund.

Låter inte det härligt?

Det är vad jag tänker på den här dagen, den allra sista på femtiostrecket.