Det är hon som sitter i mitten längst fram. |
Och så ringer telefonen.
"Jaa, Elisabet ..?" säger jag som jag brukar.
I andra änden hörs en röst som låter bekant.
"Hör du vem det är ...?" säger kvinnan.
Hon säger att hon också heter Elisabet.
Jag står i köket vid arbetsbänken och ingenting förstår jag, för rösten låter som mammas, lika snäll och underfundig.
Det visar sig vara min moster, moster Lisbeth - hon som inte har ringt på flera år - och jag tror knappt mina öron, jodå, vi har pratats vid, men då har det varit jag som ringt henne.
Hon låter pigg och glad, men säger att hon känt sån oro inombords och hela dagen har hon tänkt på mig och på mamma.
Länge pratar vi.
Om minnet som inte längre är som det ska ..., "fast precis som mor Betty har jag B12-brist, ja, det hade ju Margit också och kanske Ann-Gerd med ...?" säger hon och jag säger att om man är åttio år, då får man väl ändå glömma saker.
Alltid när vi pratas vid, säger jag - på slutet - att "moster Lisbet, du vet väl att .... I love You?" och då svarar hon att "I love you, too ..., Eliza".
Idag säger jag "moster Lisbet, du vet väl om att jag älskar dig?"
"Jag älskar dig också lilla Eliza ...", svarar hon.
Det var ett förunderligt samtal.
Värmer i hela❤️ Elisabet/Babsan
SvaraRaderaMen ett fint sådant!
SvaraRaderaSå fint!
SvaraRaderaBlir rörd.
Blir tårögd, så fint <3
SvaraRadera