måndag 19 maj 2014

Om Alfred och Shirley ...

Alfred som skötte om sin dementa fru intill slutet.

Som lillflicka tillbringade jag hur många timmar som helst sittandes på ryamattan framför tv:n och med mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan i Umeå som bästa lektyr.

Åååå, vad jag tyckte att det var intressant!
Där fanns bilder på olika sjukdomar .. , förfärliga bilder med människor som drabbats av elefantiasis och där var bilder på flera meter långa inälvsmaskar och där var utsträäääckta tungor och allt möjligt annat!

Nu, femtio år senare och mer än så, sitter jag återigen framför tv:n, men nu tittar jag på program som heter "Det kungliga lasarettet" (från Australien), 112 och ett danskt sjukhusprogram.

Det kungliga lasarettet visar ALLT .., och är oerhört intressant.
Såväl 112 som det danska akutprogrammet är mer ..., ja, det späds med häftig och vad någon nog tror är spänningshöjande musik .., det är ett evigt upprepande om vad som har hänt och vilka som arbetar och jag blir ofta sååå less på att titta eller lyssna.

Men brittiska Akuten, har allt!
Där får man också följa patienterna, men på ett helt annat sätt .., där träder personligheten hos anhöriga eller den sjuke själv fram .., män och kvinnor berättar om sina liv och drömmar .., allt vävs samman .., det blir inte bara en diagnos eller en häftig olycka med mycket blod .., och nästan alltid sitter jag med tårar i ögonen när eftertexten rullar.
Mest av glädje.
Någon häftig musik för att förhöja spänningen finns inte.
Det behövs inte.

Äldsta Dottern och jag själv sms:ar ofta där vi sitter - femtio mil ifrån varandra - men båda framför var sin tv och så skriver vi ..."åååå, han är väl underbar, den där Alfred!", eller ..."vilken snäll doktor!"

Idag såg jag reprisen av gårdagskvällens Akuten.
På bilden här ovanför ser ni Alfred, som en gång i livet arbetade som militär, nu är han kommen långt upp i åren och arbetar vidare som fönsterputsare -åååå, det trivs han med - och han visar hur man ska göra .., "det gäller att vara snabb och effektiv med fönsterskrapan!" säger han leende.-

Eller den unga tösen Shirley som sitter i väntrummet och tänker på sin morfar och allt vad han kom att betyda för henne och hur hon saknar honom, nu, när han inte längre finns!  Hon berättar också om sitt liv och sina tankar om framtiden.

Och kvinnan som alltid har så bråttom och ramlade nerför trappan för att slutligen landa mot ett bord där hon närapå slog ut alla sina tänder .., och maken som sitter vid hennes sida på akuten och ber att hon ska ta det liiiite lugnare och när hon väl har blivit utskriven, ja, då får vi veta att den snabbfotade madamen har ramlat och brutit handleden igen!

Sånt.
Det är som att titta in i helt vanliga människors liv, tänk, vilken ynnest!

När jag i september åker till London, då skulle jag vilja besöka Kings College Hospital och dela ut stooora, stooooora fång med rosor till den här fantastiska personalen som så generöst delar med sig av sitt arbete och sina tankar, för att inte tala om patienterna som gör samma sak!
Det är vad jag skulle vilja göra.

8 kommentarer:

  1. Håller med dig till fullo. Jag och min mor samtalar varje vecka om personerna vi mött under söndagskvällen, på Akuten. Fantastiskt bra program som berör på mer än ett vis.

    SvaraRadera
  2. Akuten är veckans bästa program!

    qi

    SvaraRadera
  3. Ulrika, bettankax och qi (så roligt att se dig här, qi, det är inte ofta man hittar dig numera!): så roligt att ni också tycker om det!
    Det vittnar ju verkligen om hur bra programmet är ,-)

    SvaraRadera
  4. Jag formligen älskade den gamle mannen Alfred, han var så glad och plirig....säg till så får du lite pengar av mig så du kan köpa ett par rosor från mig med....kramar i massor Bettan...vi ses ju snart på reunion i Ystad

    Ingela I Ystad

    SvaraRadera
  5. Och jag tittar al d r i g på sjukhusserier, eller akuten eller nåt som har med sprutor, blod eller dylikt att göra.
    Tycker det är så frukstansvärt obehagligt..

    Jag är mer död än levande de få gånger jag går till läkaren och mina anhöriga får mer eller mindre tvinga mig.

    Det gjorde ju inte saken bättre att min första förlossning var oerhört traumatisk och min dotter inte visade några livstecken då hon till slut kom ut efter en sätesförlossning. Men slutet gott, allting gott.

    Är otroligt tacksam och ödmjuk och beundrar de som jobbar inom vården.

    SvaraRadera
  6. Elisabet, om du vill visa hur mycket du uppskattar King's College Hospital borde du titta in på websidan 'Together We Can'. Hittade den här länken nu ikväll, mycket intressant.

    http://www.togetherwecan.org.uk/

    Lillan i Cornwall

    SvaraRadera
  7. Jessica: men det kan jag förstå .., jag kände dom första veckorna efter operationen (som jag tyckte var ångestfylld .., ligga där och kräkas på ett operationsbord) att då ville jag absolut inte se såna här program. Och att må illa är ju ingenting i jämförelse med vad du berättar om!

    Ingela i Ystad: hoppas att du såg länken som Lillan i Cornwall lade in! Det kanske är en bättre idé än rosor ,-) Eller både-och.

    Lillan i Cornwall: ibland tror man att ingen läser bloggar längre och se upptäcker man ett bekant namn, jaha, se där .., Lillan i Cornwall! Så glad man blir. Och tack för länken.

    SvaraRadera