Elisabet

Mitt eget bästa ...

Först ut var sonen ...

När jag själv var ung och gick skola i Lycksele, nio mil hemifrån och bodde i hyresrum, ringde jag hem nästan varje kväll och småpratade med min pappa.
Korta samtal .., enkronor som lades i en grön telefonautomat på Tempo ...,och pappa som sa "men nu ska vi inte prata längre, det blir dyrt, hejdå!"

Sen fick jag barn och flyttade söderut och ringde fortfarande hem nästan varje kväll.
Småprat bara.
Frågade hur det var.
Telefonräkningarna var dyra som skrutt.

Och när vi flyttat norrut igen och mina barns pappa fått arbete i Malå, ringde vi till varandra, ja, om den ene var hemma. Samma sak där - bara korta samtal - men dom kändes viktiga.

Nu är jag sextio år och har tre vuxna barn.
En är 42, en 38 och en 28.

Och tänk, för mig finns ingen större glädje än när jag en dag har pratat med alla tre.
Då kan jag liksom slappna av.

Det underliga är att det handlar inte om nån slags oro för dem, det är bara det här att jag vill veta att dom har det bra. Särskilt länge pratar vi inte heller.

Idag var en sån dag.

Först ringde sonen och pratade om jobbet .., om Kap Verde och lite annat .., ja, han är nog den av barnen som är mest öppenhjärtig och nästan alltid ringer han på väg till eller ifrån träningen.

"Ja, jag är på hotellrummet nu ..."

Sen, flera timmar senare, tjoade det till i rummet .., då var det AP som skajpade från Accra i Ghana och det var första gången och alldeles underbart var det att höra hennes röst och  hon berättade om glädjen i allt det nya .., om vänliga människor ..., om smuts och fattigdom, men också om allt det andra, allt som är fint och bra .., och annorlunda .., och hon berättade om kvinnors flitiga användande av peruk och hennes förvåning över detta.
Och att hon stormtrivs!

Det kändes bra.
Och jag blir så glad över bilderna som kommer susande från Ghana och gör mitt hjärta så varmt.

"När äldsta dottern åkt sitt livs första - och enda - sträcka i stafettvasan.

Sist av allt ringde äldsta dottern.
Hon är, precis som lillebror, en som ringer när hon är på väg till eller ifrån nånting, oftast jobbet.

Nu var det dags för nattjänst bland alldeles för tidigt födda småttingar på Karolinska och hon berättade om sitt diskbråck som gör henne halvt förtvivlad .., och om matchen mellan Djurgården och Skellefteå där ett antal västerbottningar ska gå tillsammans och heja på bortalaget ..., och det blev prat om julafton och juldagen och att det blir knytkalas precis som tidigare.

Sen - vips bara - var hon framme och hade parkerat utanför akutintaget.
"Oj, här kommer en ambulans! Å, vad jag älskar mitt jobb, ja, men jag ringer när jag åker hem i morgonbitti!" sa hon glatt.

Så var den här kvällen och efter allt prat gick jag och duschade och kände mig nöjd med tillvaron.
Mer behövs inte.

Det var mitt bästa.