Det här är dag sju av sju .., och allt är relativt och kvinnor i Indien arbetar nästan dygnet runt, jag klagar inte, men benen är trötta och jag vaknar ideligen på nätterna av att händerna har domnat bort och jag drömmer om en sjukhussal - det är i Hässleholm - och jag ska få nytt högerknä och intill mig ligger en kvinna som har cancer och är svårt sjuk.
Allt är verkligt, men ändå inte hemskt.
Vaknar till en annan verklighet.
Det blir frukost .., och det blåser våldsamt ..., grannens gamla björk böjer sig nästan för vinden!
Nån gång kommer den förstås att ramla och bli liggande tvärs över vägen, men så länge sprider den glädje.
Sen blir det Lars Lerin som vinterpratar i P1, eftersom jag - såklart och som alltid - somnar när jag kryper under täcket. Programmet är mer än underbart .., humor blandat med allvar och så hans härliga värmländska. Rekommenderas å det varmaste!
Efteråt läser jag morgontidningen och vi - pensionatsvärden och jag själv - pratar om detta med flyktingarna som inte vill hamna i obygden i Jämtland och jag berättar om dom asylsökande som i slutet av 80-talet kom till det som i väderleksrapporten kallas för norra norrlands inland och fjälltrakter; till en flyktingförläggning i Kriberg, tre mil från Malå, där hamnade dom, och många kom och handlade i affären där jag då arbetade och en kurdisk tös fick praktikplats i butiken och alla arbetskamrater blev bjudna på kurdisk nyårsfest på Malåborg.
Om detta och problemet med bostäder för nyanlända flyktingar, pratar vi länge.
Och just i detta ögonblick ringer Jessica, sjuksköterska på Öron/Näsa/Hals och hon säger på onsdag den 7:e januari får han tid hos en specialist på just heshet, hos en kvinnlig läkare i Varberg.
H a l l e l u j a!
Trotsar han pratförbudet? Eller skriver han lappar?
SvaraRaderaÅ vad jag tycker det är svårt med de där flyktingarna. Sedan vet man ju inte vad Migrationsverket har gått ut med för information. Men hur svår situationen än är, så tycker jag att en flyktingman sa något bra, och det var att han tyckte det skulle bli svårt att få kontakt med svenskar därute på förläggningen. Jag förstår honom. Samtidigt måste de ju inse att det under den rådande situationen inte är så enkelt att ordna tak över huvudet för så många som kommer. Alla som behöver ska vara välkomna, men de måste nog acceptera att det blir somdet blir en tid.
SvaraRaderaMonet: han pratar liiiiite, är faktiskt bättre nu, härligt!
SvaraRaderaBert: jag skrev just hos Eva på Frösön på FB och förklarade hur jag tänker. Jag tänker så här: om vårt land drabbas av krig och elände och vi flyr till ett annat land långt borta, ett land som tar emot oss och säger att ja, ni får bo på en flyktingförläggning i väntan på beslut om asyl och den förläggningen skulle vara precis tvärtom vad vore van vid, en storstad med tio miljoner invånare, skulle jag då kräva att få komma till en annan plats, mer lik den jag är van vid?
Nej, det skulle jag inte, om det inte vore rent omänskligt och med fara för livet.
Det är ju inte ett permanent boende det är frågan om.
Att man vill bo nära sina landsmän, det kan jag mycke väl förstå, men ALLA kan ju omöjligen hamna i t.ex. Malmö eller Sthlm, hur ska man ordna platser?
Vårt land är stort och här finns gott om plats och när man väl fått besked/asyl, står det ju var och en fritt att flytta var som helst.
Det är vad jag tänker.
Att hitta bostäder måste ju vara knepigt.
Nåja.
Jag hoppas att alla så småningom blir nöjda och kommer att trivas i vårt land.