Längst till vänster står en liten tös som är yngst i klassen.
Hon är Stenbock, lillasyster (två äldre systrar) och har en mamma som arbetar på sjukstugan och inte bryr sig särskilt mycket i hur yngsta dottern ser ut. Den där tösen är då, när hon är sex år och har börjat skolan tillsammans med en massa sjuåringar, ganska blyg, men det ska försvinna så småningom.
Hon heter Elisabet och tycker att räkning är dötrist.
Dessutom är hon vansinnigt rädd för fröken Hedvig som är sträng och viftar med pekpinnen.
När denna lilla Elisabet en gång skriver ordet honom fel .., hon ser fel på n och m .. och skriver honon .,. får hon stå på en stol vid svarta tavlan och skriva honom femtio gånger.
Men hela tiden blir det fel och fröken blir ARG .., tre gånger femtio gånger får den där förskräckta tösen skriva honom och hela tavlan är fylld av det ordet.
Den där rädslan att göra fel .., den kommer sedan att följa henne mest hela livet.
Elisabet, som är yngst, får barn först av alla i klassen ., flyttar till Sollentuna, sen Kungsängen, därefter till Malå, sen Ystad och slutligen Stensjö i Halland.
Nummer två från vänster är Jannike.
Jannike bor också på Ringvägen, är vänsterhänt - precis som Martin som blev kommunfullmäktiges ordförande -, men tvingas av fröken att skriva med höger hand. Jannike är storasyster, medlem i Missionskyrkan och blir med tiden sångpedagog i Örebro.
Nummer tre heter Eva och i högstadiet blir vi bästa kompisar.
Hon är smart eller rent av begåvad .., har en lillasyster och en fosterbror och en pudel som heter Fifi.
Evas mamma, Dagny, röker Bill cigaretter och jag älskar henne högt och innerligt.
Som tonåringar tillbringar vi massor av tid i Evas stora rum och spelar skivor på hennes finurliga grammofon - man kan liksom ladda flera skivor efter varandra - och i sjuttonårsåldern åker vi till Göteborg tillsammans och arbetar i var sin Konsumbutik på Hisingen, men det vet vi förstås inte då, när bilden tas.
Eva läser vidare .., på universitet .., och blir lärare - och tror jag -, även forskare, i Stockholm.
Till höger om Eva står Annika.
Hon är längst i klassen, har tidigt vuxen handstil och bor lite avsides i byn.
Annika, som har en storebror, kan ha tre bollar i luften samtidigt, om inte fyra ..., och då menar jag riktiga bollar.
Minns jag inte fel kommer hon att arbeta på kontor.
Nummer fem är Gudrun.
Gudruns föräldrar har en bok,- och pappershandel; hennes pappa Åke är fotograf och spelar orgel i kyrkan.
Nästan alla på bilden har någon gång suttit i ateljén där Åke sagt till oss att le så där lagom.
Även jag stod där i ateljén ... |
Det fantastiska med Åke, det är att han ser nästan exakt likadan ut i hela sitt liv, ja, han är en sån där människa som inte åldras.
När vi hälsar på i Malå, tittar vi in på Burwalls .., pv får träffa Gudrun. |
Och så är hon konstnärlig och har stor och lite snirklig handstil.
Efter gymnasiet läser hon till förskollärare, men tar slutligen över sina föräldrars affär, tillsammans med sin man som, precis som sin svärfar, också är fotograf.
Gudrun är lillasyster och hennes äldsta dotter blir - långt, långt senare -, klasskamrat till min AP.
Till höger om Gudrun står Ulla.
Ulla, Gudrun och Jannike är ofta tillsammans och då, som lillflicka, har jag alltid en känsla av att mina föräldrar önskar att jag skulle vara just så där som dom är.
I alla fall är det vad jag tror.
I Ullas flickrum hänger för övrigt en affisch av tjurfäktaren El Cordobez.
Näst längst till höger står Gunilla.
Under hela låg, - och mellanstadietiden är hon min bästa kamrat och under precis hela skoltiden kommer jag att gå förbi henne varje morgon på väg till skolan och alltid, alltid när det är vinter, letar hon hysteriskt efter sina vantar!
Dessutom delar vi nånting alldeles förfärligt: vi har båda självlockigt hår!
Gunilla är mellanbarn, hennes föräldrar driver en barservering (hennes farmor och farfar har dessutom ett litet bageri) och jag följer henne ofta efter skolan till baren och ser henne stå där och välja och vraka mellan olika maträtter och jag skulle ge vad som helst för att ha barserveringsägande föräldrar!
I familjens hemma-kök finns en ugn i ögonhöjd och badrummet går i helt andra färger än vårt; ja, den familjen är helt enkelt så mycket modernare.
När vi kommer i högstadiet, särar vi lite på oss .., Gunilla läser till undersköterska och blir kvar i Malå. Det är hennes storebror som kör bilen som voltar - där jag är med -.
Han dör alldeles för ung, men inte i den olyckan.
Längst till höger står Lilian.
Om man sitter i soffan i vårt vardagsrum i Malå, då ser man rakt över sjön där Lilian bor tillsammans med sina föräldrar.
Lilian är lillasyster till en storebror, dom är samer och ibland ror dom över sjön när det är skoldags.
Hon har tre namn - Jenny Lilian Viktoria - och jag, som bara har ett, är grön av avund!
//Hur kommer det sig att jag så ofta minns vad kamraternas pappor arbetade med, men inte mammorna? Kan det bero på att många var hemmafruar? Några arbetade inom vården .., Evas mamma kom att bli arbetsterapeut .., Gudruns mamma stod bakom kassan i bokhandeln .., Rolfs mamma var bibliotekarie .., två - om inte tre mammor -, var kontorister .., Jannikes mamma var lärare.
Därför älskar jag alla chefer jag haft och företagskulturen jag varit honom. Gör man fel: Ingen fara, det visar att man iaf har försökt och velat ngt. Mycket bättre än att inte göra ngt. Lär av misstagen dock.
SvaraRaderaDu har iaf blivit väldigt förlåtande för andra som gör "fel" det var ju en bra sak med det där eländiga minnet. Apa till lärare.
Hahaha...Honom skulle vara inom ;) börjar genast skriva inom 50 x 3 ggr :)
SvaraRaderaHade nästan tänkt gissa på det som var du men tyckte du var lite för lång. Du har verkligen ett utpräglat minne för människor. Tittar jag på motsvarande klassfoton för mig minns jag namnet på tre eller fyra kamrater och har inte en aning om vad som hände med dem senare, heller inte något kring deras föräldrar. Att lärare var stränga förr, så var det ju bara, såna minnen har jag också men det var mest pojkarna som drabbades. Att du minns så mycket kanske beror på,att ni växte upp i ett mindre samhälle?
SvaraRaderaAP: du behöver bara ta det femtio gånger ,.)
SvaraRaderaMonet: nåja, det fanns oerhört snälla småskollärare också i Malå. Jag var inte ensam som hade ont i magen på morgnarna .., det fanns dom som kissade på sig av rädsla. Säkerligen menade hon inget ont, men det blev fel.
Säkert beror mycket av det goda minnet från den tiden på att Malå var ett litet samhälle - så intakt -. Att jag sen inte läste vidare i nån större utsträckning och fick andra minnen kring skoltiden, gör väl sitt till?
Stor skillnad om man bodde i Norrk. eller i malå.
SvaraRaderaJag kände några av flickorna men visste inte mer om kamraternas mammor eller pappor.
Jo en flicka var fattig och måste ibland låta bli skolan för att sälja gipskatter i atället!
Ett par flickor bodde i eländigt kvarter med dass på gården. Vår fröken var gammal o sträng men inte elak på det där sättet. ibland hade hon glömt något viktigt hemma i sitt hus och då fick två flickor gå hem till huset och hämta det och komma snabbt tillbaka med nyckeln. Spännande.
Vi bodde modernt och det var pappa stolt över. HSB 45 kvadrat meter med badrum. Men när vi blev fyra var det lite trångt!
Och jag hade Eivor Larsson, utom en termin (tror jag det var) med en sträng och gammaldags vikariefröken när Carina var nyfödd. Därför har jag mest bara goda minnen från lågstadiet, och tycker väldigt synd om de som inte har det så. Tror att hur man har det sina första skolår formar en och resten av skolgången väldigt mycket.
SvaraRadera