Elisabet

En vanlig dag ...

..., när man är så trött så man tror att man ska falla omkull .., när man efter dagens värv sitter i en trädgårdsstol ute på altanen och mest av allt känner att man vill gråta av nån slags obegriplig total .., ja, just trötthet och nya protesknät värker för första gången på evigheter ..., och så blir man då bjuden till fina vänner i sitt lilla sommarhus nära havet i Haverdal .., ja, då blir allting så oändligt mycket lättare.

På deras uteplats står en stor - verkligen stor - keramikkruka fylld med de allra ljufvligaste tulpaner Det är som en tavla!
Helt fantastiskt!

Och det bjuds på fiskmiddag och efteråt rabarberpaj ...

Och sen promenad till stranden - det tar en minut, om ens det - och fast det inte är mer än kanske sju kilometer från Haverdal till Stensjö, är stranden här säkerligen tio gånger bredare!

Någon som är är fjorton år, tar sig ett kvällsdopp i iskalla havet.
Ack och ve för långgrunt vatten! Pinan blir så mycket läääääängre.
Kvar på stranden står vi övriga .., en morfar och en mormor .., en pensionatsvärd och en kassörska och en glad liten hund som heter nelly.

På väg tillbaka från stranden .., ser vi mängder med vildkaprifol som nu börjar grönska!

Och Eva har plockat små, små blommor vars namn jag redan har glömt.
Nånting med fy .., tror jag.
Någon som vet ...?
(Lägger ut samma fråga på facebook och får svar inom en minut:  vårfryle!)
Tänk, det har jag aldrig någonsin hört talas om.

Och nu är det kväller och livet känns mer trivsamt och tröttheten inte fullt så total.

Jo.
Det blir nog bra.