Elisabet

Slut i rutan ...

Jag har hört orden förut.
Någon gång i mitten av 90-talet .., tiden i Bjäresjö .., en sommardag när mina barns pappa kommer in i köket och säger - med snällaste rösten - "nu blir du nog ledsen Elisabet, men jag har hittat lilla Grå död på vägen .., överkörd".

Ååå, det var ju den allra finaste katten!
Teddybjörns päls .., grå och fin var hon.

Jag virade in henne i en linneduk och kunde för mitt liv inte förmå mig att gräva ner henne .., i flera dagar låg hon på en stol på uteplatsen, gömd under linneduken och det hände att jag satt med det lilla linnepaketet i famnen och översköljdes av ledsamhet. Allt man kunde ana var att hennes huvud var aningen intrycket; annars såg hon ut att sova.
Så småningom hamnade hon under ett av äppelträden.

Och så nu på morgonen, just som jag håller på med frukosten.
Vi ska sitta ute på altanen - i solskenet -, och Rödhaken flöjtar så vackert och uppe på tv-antennen sitter herr Rödstjärt och trudiluttar .., körsbärsträden och spireorna blommar .., det är väl ungefär som att befinna sig i Nangijala eller Paradiset - om det nu finns ett sådant -, och då kommer pv och säger dom där orden.

"Nu blir du nog ledsen Elisabet ....".

Bakom vedboden har han hittat en död skata .., kanske är det den som brukade sitta ute på altanen var morgon och vänta på frukost .., eller kanske är det den skatans syster eller bror?
Eller mamma?

Åååå, så ledsamt det blir!
Några sniglar har redan börjat kalasa på den arma fågeln och jag har lust att skjuta dem med pistol .., men pillrar bort dem med en pinne .., tar sen skatan och lägger den på stentrappan .., stryker den över huvudet med högerhanden .., säger att det var förfärligt tråkigt det här, men jag går ju samma öde till mötes .., allt är bara en fråga om tid.

Senare idag ska den få komma i jorden och få en alldeles egen liten grav, nära pElle.