Ja, apropå inlägget med rubriken "Tankar för dagen ...".
(För övrigt frågade ALLA som vi kom att prata med i Ghana, så där när vi handlade eller någon tittade på Anders tatuering, var vi kom ifrån! Kände jag mig kränkt? Svar: nej.)
 |
Detta (bilden) är för mig paradiset på jorden. Kanske inte underligt att jag aldrig lärt mig trivas i storstan. Jag hatar att bo som backsvalor i små hål staplade på varandra, och att det nästan alltid är människor omkring mig. Jag är beroende av skogen och luften, vyerna och friheten.
Elisabet säger ...
Ja, jag är ju uppvuxen i Malå i det som egentligen heter Lappland.
Vid arton års ålder flyttade jag som nybliven mamma till Lycksele, därefter till Sollentuna och efter ett år där, så blev det Kungsängen (3 mil från Sthlm). Där bodde vi fyra, fem år .., så dog min pappa, vi köpte mitt barndomshem, flyttade hem till Malå och blev kvar där i femton år .., sen flytt till Ystad (sjutton år för min del) och nu landet Halland sedan 2010.
Skulle något hända pv, tror jag att jag flyttar till landet Jämtland.
Friherrinnan i Steninge säger så här ...
"Jag har bott i Steninge i precis hela mitt 64-åriga liv, därtill i samma hus - det som en gång tillhörde min mormor och morfar -. Därtill har jag arbetat i nästan fyrtio år i samma affär, även om den har bytt plats."
Nej, någon hoppjärka är hon inte, den där madamen,säger Elisabet.
Eva i Tyresö berättar ...
Jag kommer ifrån Norrköping!
Ibland hör någon dialekten och då frågar dom! Det blir jag bara glad av och svarar naturligtvis. Ända tills jag var tjugo år bodde jag där. Jag växte upp och gick hela min skoltid där i olika skolor. Matteusskolan Flickskolan och Läroverket. Det var slitigt, men jag ville ju bli lärare och då måste man, sa pappa.
Lekte gjorde jag på norrgården där vi bodde och på landet i Graversfors. Mest lekte jag skola för jag hade bestämt mig tidigt. Jag samlade så många barn som möjligt och det var en allvarslek! Den som larvade sig fick inte vara med.
Sedan bar det av från Norrköping till Stockholm, men det hörs alltså än att jag kommer från Norrköping.
Babsan i Uppsala ....
Jag blir stolt om någon frågar var jag kommer ifrån.
Jag är född i Piteå och har mycket kvar av min dialekt efter37 år i Uppsala.
Fru Fräken säger så här ...
Jag är uppväxt i Drängsered i Hallands inland.
Sen bodde jag några år i Stockholm och sedan 20 år tillbaka bor jag i Skövde.
Bert Bodin i Luleå säger så här ...
Ja, var kommer jag ifrån? Det kan man undra. Född i Boden, men flyttade till Kiruna innan jag var året. Pappa var journalist och hade fått jobb på tidningens lokalredaktion där.
Vi blev kvar tills jag fyllde 6, då lasset och pappas jobb blev luleåredaktionen. Jag började skolan året efter. Det var Norra Örnässkolan de två första, och sedan Lövskataskolan från och med trean.
Mamma var hemmafru och vi bodde fem personer i en trea på Krongårdsringen. Mina två systrar var 7 resp 9 år äldre än jag, så när vi efter 6 år i Luleå flyttade till Kiruna igen, så stannade de kvar i egen lägenhet. De hade fått jobb då.
I Kiruna började jag i sjätte klass, var alltså tolv år. Hade min nuvarande kollegas, Anna, pappa i svenska i Centralskolan. Men där blev jag ju bara ett år, eftersom det därefter blev realskola. Jättenervös eftersom jag sökt till fyrårig realskola, men blev placerade i treårig, eftersom jag hade så bra betyg.
Ungdom och tonår gick väldigt fort och så småningom började jag gymnasiet, Handels med språklig inriktning. Det innebar två år i Kiruna och sedan var det dags för Luleå igen, då jag var tvungen att flytta ner dit för det sista året och blev inneboende hos en av syrrorna.
Efter gymnasiet blev det två år med diverse jobb. Jobbade på tidning, korrekturet och kvällsredaktionen. Vikarierade som lärare, engelska, tyska, franska, stenografi, redovisning, samhällskunskap ... på gymnasienivå, men också på högstadiet i Råneå.
Sen blev det lumpen och sen blev det resebyrå för hela slanten, med jobb i Luleå, Stockholm, Arvidsjaur ....
Så var är jag ifrån?
Jag skulle säga Norrbotten.
Anne i Mantorp säger så här ...
Jag kom till världen i Enköping och när jag bara var några månader flyttade familjen till Berga Örlogsskolor utanför Stockholm.
När jag var 5 år flyttade vi till Stockholmsförorten Björkhagen. Vi var en himla massa barn på våran gård och numera har ett 15-tal av oss "Sandlådeträff" en gång om året på gården där vi växte upp. Fantastiskt roligt är det.
Blev kvar hemma hos mamma till jag gifte mig 22 år gammal. Det var ju bostadsbrist i Stockholm och miljonprogrammet var i full gång med att bygga.
Jag och mannen jag gifte mig med hamnade i Vårberg, granne med Skärholmen och Ikea.
Anne i Mantorp
Ruta ett sa...Jag är född i Malmö och bodde där tills jag började läsa i Lund 18 år gammal.
Vi bodde granne med Folkets Park och där tillbringade jag många timmar på sommarloven. Det var gratis inträde på dagarna och jag och min kompis Eva bänkade oss framför Barnteatern varje dag. Där visades små pjäser och akrobatik och danser. Sen gick vi hem och härmade allt på gårdens gräsmatta.
Vi bodde överst i ett 4-våningshus och i vår trappa bodde fru Dahlskog, som hade astma och ändå rökte Havanna II-cigarrer, som jag brukade springa till Brobergs tobaksaffär och köpa åt henne. Hon var skvallertanten i huset och hade alltid dörren öppen lite grand så att hon skulle hålla koll på alla. Cigarrlukten gick rakt ut i trappan och pappa retade sig så på detta och hostade alltid lite extra när han gick förbi hennes dörr!
Under henne bodde snälla tant Kjellberg. Hennes man jobbade på Hemmets Journal och de fick hem Kalle Anka-tidningen innan den kom ut i affärerna. Jag fick alltid låna och läsa dem innan de gav dem till sina barnbarn, om jag lovade att läsa försiktigt! Och det gjorde jag!
På första våningen bodde en ilsken tant om inte tyckte om barn och som kastade vatten på oss om vi lekte för nära hennes fönster.
Jag är ju endabarn, men hade många lekkamrater på gårdarna i kvarteret. En, kompisen Eva, har jag hittat igen på Facebook och nu håller vi kontakten. Hon bor kvar i Malmö!
Från studierna i Lund bar det av till Göteborg och här stannar jag nog!
Dinah ., som kommer från Adakliden utanför Malå, eller Adak .., säger så här:
Å, jag känner så väl igen hennes resonemang. Förr frågade jag ofta var människor kom ifrån - bara för att jag var nyfiken och gärna ville veta var de kom från, och hur det hade varit för dem som barn.
Men efter att av en bloggerska och hennes kommmentatorer ha verkligen fått veta vilken idiot jag var som frågade människor varifrån de kom (det angår ö.h.t. inte mig) så har jag helt lagt av.
Tydligen blir människor kränkta av att man är intresserad av deras ursprung.
Ja, var kommer jag ifrån? Det kan man undra.
SvaraRaderaFödd i Boden, men flyttade till Kiruna innan jag var året. Pappa var journalist och hade fått jobb på tidningens lokalredaktion där.
Vi blev kvar tills jag fyllde 6, då lasset och pappas jobb blev luleåredaktionen. Jag började skolan året efter. Det var Norra Örnässkolan de två första, och sedan Lövskataskolan från och med trean.
Mamma var hemmafru och vi bodde fem personer i en trea på Krongårdsringen. Mina två systrar var 7 resp 9 år äldre än jag, så när vi efter 6 år i Luleå flyttade till Kiruna igen, så stannade de kvar i egen lägenhet. De hade fått jobb då.
I Kiruna började jag i sjätte klass, var alltså tolv år. Hade min nuvarande kollegas, Anna, pappa i svenska i Centralskolan. Men där blev jag ju bara ett år, eftersom det därefter blev realskola. Jättenervös eftersom jag sökt till fyrårig realskola, men blev placerade i treårig, eftersom jag hade så bra betyg.
Ungdom och tonår gick väldigt fort och så småningom började jag gymnasiet, Handels med språklig inriktning. Det innebar två år i Kiruna och sedan var det dags för Luleå igen, då jag var tvungen att flytta ner dit för det sista året och blev inneboende hos en av syrrorna.
Efter gymnasiet blev det två år med diverse jobb. Jobbade på tidning, korrekturet och kvällsredaktionen. Vikarierade som lärare, engelska, tyska, franska, stenografi, redovisning, samhällskunskap ... på gymnasienivå, men också på högstadiet i Råneå.
Sen blev det lumpen och sen blev det resebyrå för hela slanten, med jobb i Luleå, Stockholm, Arvidsjaur ....
Så var är jag ifrån?
Jag skulle säga Norrbotten.
Jag förstår inte att man kan känna sig kränkt av frågan var man kommer ifrån. Det, tycker jag, tyder på ett intresse för personen ifråga!
SvaraRaderaRuta Ett: e x a k t!
SvaraRaderaHåller helt med, varför skulle det vara kränkande? Tvärtom är det väl, när man visar intresse för en medmänniska.
SvaraRaderaJag kan förstå att folk som exempelvis har ett asiatiskt utseende blir innerligt trötta på att folk frågar varifrån de kommer även om de är födda här i Sverige.
SvaraRaderaRexxie: Ja, om man t ex är adopterad då kan jag förstå det, men inte annars. Och man får ju ha lite känsla ,-) det är ju inte så att man flyger på nån på trottoaren och frågar vsr dom kommer ifrån, utan jag menar mer som tankar-för-dagen-kvinnan ..., vid ett möte eller samtal.
SvaraRaderaI frågan vart kommer du ifrån ligger också du hör inte hit. Lite känsla får man ha. Ganska stor skillnad också om frågan grundar sej på utseende eller dialekt.
SvaraRaderaSteel City Anna: jo, så kan det nog vara, men i grund och botten så håller jag helt och hållet med tankar-för-dagen-kvinnan.
SvaraRaderaJag har verkligen MÅNGA gånger frågat människor var dom kommer ifrån och jag tycker att det alltid har ..., burit frukt på nåt vis.
Tonårspojkarna från Syrien som kom till kassan och som sken upp som solar när jag frågade var dom var ifrån och sa att dom var välkomna .., kvinnan Alina från forna Jugoslavien som kom som flykting till Ystad och handlade i lilla affären på Regementsgatan och som sa - när jag senare blev bjuden på kaffe hos henne - att INGEN enda hade frågat eller ens tilltalat henne eller visat minsta intresse, det var som om hon "inte fanns".
Så jag tror på det här med att man vågar fråga, men såklart med känsla.
I Skåne ropade en kvinna till mig "stick hem till ditt eget land!", det berodde nog på min dialekt och att jag var solbränd och mörk.
En annan sa, på grund av min dialekt, att jag efter två år i Skåne borde lära mig skånska, det var för jävligt hur jag pratade!
Och i Ghana frågade precis alla som vi kom i minsta kontakt med, var vi kom ifrån.
Ja, det är inte alldeles enkelt ,-)
Det var ju oerhört humoristiskt/tragiskt med kvinnan i Skåne. Men det är ju just den typen av människor man gärna inte vill uppfattas som en subtil version av. Är det alldeles tydligt att man just landat på flyktingförläggningen och för första gången besöker Ica och får en vänlig fråga och ett välkomnande, så är det ju någonting annat än att som vit människa automatiskt anta att alla som inte är det måste komma från någonannanstans och göra en grej av det som kanske är privat för den människan eller uppfattas rasitiskt (ÄR rasistiskt?) och det är sånna saker jag verkligen skäms för, alltså artighet och finkänslighet är inte Skandinaviens största kännetecken. Dessutom kommer vi väl från Afrika allesamman :)
SvaraRadera