Särdal ...., nästan framme. |
... är det kvavt ute, varmt och klibbigt och jag går på promenader med hundarna och lockar på sigge, hela tiden lockar jag!
"Siiiigge!"
"Siiiiiigge!"
Men alldeles tyst är det; inte ett enda litet jamande hör jag, ingen som möter oss på vägen eller kommer krypande från allt det snåriga från bäcken till.
Grannen berättar att räven tagit fyrtiotvå höns, en annan granne vittnar om katten som inte vågade gå ut .., som stod och vädrade vid ytterdörren. Och jag tittar i dikeskanter och ute på åkern, men allt jag hittar är tomma cigarettpaket, ölburkar och en vinflaska.
Lille Sigge, var är du!?
Vid tvåtiden åker jag till jobbet.
Konstaterar att det är skördetid; att livet har sin gång.
Mycket att göra är det, någons pappa har drabbats av svår stroke och lille underbare Louis, vars mormor en gång bodde i Malå, han står i kön och vinkar lite .., "hej Bettan! Bettan vet du, idag har jag börjat SKOLAN! det är jättekul, jag ville inte gå hem!" säger han och smajlar med hela ansiktet.
Jag frågar om dom haft något ämne den här första dagen, kanske räkning?
"Näää, det har vi inte, men vi hade MATEMATIK!" säger Louis glatt.
Framför mig har jag en man i min ålder eller äldre och han ler åt lillkillens eufori över skolstarten.
"Ja, jag har arbetat som rektor i Söndrum, oj, oj om den entusiasmen hade funnits kvar när eleverna kom till högstadiet ..", säger han ännu mer leende.
Och så går kvällen och väl hemkommen läser jag om Maj.
Nu är det sista boken - alldeles i slutet - och jag kan omöjligen lägga ifrån mig det här äventyret.
När klockan är tre har jag ännu inte somnat.
Men lille Sigge var är du?
SvaraRadera