 |
| Där, vid klipphällarna, brukar en bloggvän tillbringa delar av somrarna. |
Vi har just betalat en liten grindslant till några småkillar som håller vakt och sedan öppnar grinden till oss bilister och så har vi parkerat - vi är i Särdal och ska gå ner till stranden -, när min mobil ringer.
På displayen kan jag läsa ett välbekant namn; det är den rara F som igår tog mitt kvällspass, då, när jag hade sån huvudvärk. Jag tänker att det är nåt strul i kassan eller kanske nåt postärende som är extra krångligt, men det är det inte alls.
Hon har blivit sjuk igen och frågar om jag kan ta, ja, om inte hela, så i alla fall några timmar av hennes eftermiddags/kvällspass?
Åååå, jag vill bara skrika rakt ut "neeeeeej! det här är ju min första semesterdag, i alla fall på elisabetvis!", men kan omöjligen förmå mig att få fram dom orden.
Det är förstås det där med tjänster och gentjänster.
Så blir det bestämt att jag tar hennes sista halva av kvällen.
I fem år har jag bott i det gula huset i landet Halland, men aldrig har jag besökt den här stranden.
Det är friherrinan som tagit oss med och jag bara gapar ..., faller nästan baklänges .., men ååå, så vackert där är!
I dryga två timmar blir vi där.
Vi badar i ett vatten som är klarare än i såväl Steninge som Stensjö (men svalare idag, kanske sjutton grader ...?) och sanden är vitare och ja, det är som rena himmelriket (ni befinner er nu på avdelningen superlativer!).
Friherrinnan bjuder på medhavt kaffe, jag tar fram dom fyllda citronmuffinsarna (som sedan ska ramla ner i sanden ....) och hon har även kex med sig; dom där vaniljfyllda från affären som är så billiga. Det kan ju bero på att Jocke råkade beställa fel antal; i stället för fyra kartonger fick vi fyra PALLAR med dessa kex och man kan tacka sin skapare eller någon annan, slumpen kanske, att bäst-före-datumet är i juli 2016. Man kan också fundera över hur mycket konserveringsmedel ett sånt kex innehåller.
Och sen hemåt.
Pv bjuder på middag på Göstas.
Unga servitörer/servitriser står och småpratar med varandra; ännu har inte den riktiga middagsrusningen satt igång och en kvinna med världens kortaste kjol passerar vårt bord .., jag känner igen några kunder från affären, annars är det mest stockholmsprat som hörs.
Så var det.
Visst är det Paradiset! :-) /Lena som åkte därifrån i torsdags
SvaraRaderaJa Lena det är väldigt fint där .Tycker även Friherrinnan
SvaraRaderaDet ser fantastiskt fint ut... lite som Falsterbo med långa vita stränder?
SvaraRaderaMen usch för att extrajobba. Jag tycker att det verkar hända rätt ofta... men det blir kanske så på en relativt liten arbetsplats och jag har också oerhört svårt för att säga nej.
Vilken underbar strand. Som Mossfolk tänker jag på skånska stränder, men Halland är ju också ett strandland.
SvaraRaderaDet är roligt att höra vilka historier det ligger bakom sådant som man som kund kanske inte reflekterar vidare över!
Lena: dit tänker jag cykla o f t a och bada! Underbart!
SvaraRaderaLena/friherrinnan: tack som tog oss dit!
mossfolk: ja, precis så är det! I vanliga fall är jag den som arbetar minst; fyra dagar per vecka. Och så vet ju chefen att jag inte säger nej, det ska mycket till då, och dom unga töserna har längre pass än jag själv och man kan ju förstå om dom inte sååå gärna vill hoppa in extra. Det gick bra. Arbetade med en 22-årig tös som tidigare varit inom hemtjänsten. Lugn och trygg. Sååååå duktig!
Jag noterar för mig själv att jag ska bada i Särdal nästa gång jag kommer åt det hållet! :)
SvaraRadera