Återbesök ....
Det är en glad och svansviftande liten Nelly som kommer till djursjukhuset i Slöinge.
Inga problem alls att gå in i väntrummet .., men sen ..., när vi ska till undersökningsrummet en bit bort .., åker öronen bakåt och såååå himla roligt är det inte längre.
Så kommer veterinären som heter Frida och är så rar och fin.
(Dessutom påminner hon om min systerdotter och bara därför tycker jag om henne, tror jag).
"Hej lilla Nelly, vi har pratat om dig, du vaaaar ju så söt!" säger hon och Nellys öron åker ännu längre bak och hamnar nästan vid svansen ..., nej, detta är inget roligt, hur mycket beröm hon än får.
Och så lyssnas det på hjärtat och kollas så där allmänt och det tas blodprov och klorna klipps och då äntligen börjar lilla pigan att slappna av.
Inte har vi lytt alla regler.
Nelly fick själv bestämma när hon ville gå ut (på gräsmattan bara), hon fick gå själv och ville hon ligga på soffan fick hon det, ville hon vara i fred i gästrummet, ja, så fick hon gå dit och lägga sig.
Morfinpillren slutade jag med en dag tidigare än vad som stod på receptet och hon blev genast gladare och mer ..., vaken, helt enkelt.
Allt eftersom piggnade hon på sig.
Hon började äta lite-lite .., lämnade gästrummet och kom in till oss andra .., struntade i sitt "bo" (en slags åkbur) och sov under mitt täcke .., ja, lite så där. Det fungerade tydligen det också.
Sigge, som annars aldrig kommer in när Nelly är synlig, spatserade likt en kejsare i huset.
Nu, när hon är sig själv, går han kattluckevägen ,-)
Och nu är vi hemma; den tidigare ormbitna lilla pigan har fått en bit kalkonkorv och sover gott på soffan, nära-nära den stora tryggheten Harry.
Lite senare: såja, nu har vi fått besked att alla prover var i sin ordning. Allt var bra!
Det lär vara så att ungefär 95 % av alla hundar överlever (men kan för den skull bli svårt sjuka) ett huggormsbett.
Åååå, så glad jag är att Nelly hörde till den sorten.
Vad fint att det gick så bra!
SvaraRaderacruella: ja, ååå, så skönt det är!
SvaraRaderatoppen! Skönt att allt är ok. Kramar till alla i gula huset!
SvaraRaderaÄven jag är glad att Nelly har återhämtat sig. Tänk den hunden har hoppat in mitt hjärta utan att jag riktigt fattar hur det gått till? Kanske för hon verkar vara en själsfrände?;)
SvaraRaderaMians Alice är också en sån voffe. Visst är både härligt och lite märkligt. Har ju aldrig träffat någon av dem.
Och jomenvisst, Harrypojken är också jättefin ;):)
Go Nelly och go mamma och Thomas som tar hand om ormtjuserskan ��
SvaraRaderaVilka härliga nyheter!!! Heja Nelly!
SvaraRadera