Alldeles påtagligt känner jag den; den där rädslan för att stöta på en orm.
Det är såklart sedan Nelly blev biten och det är inte så att jag för den skull avskyr ormar - dom har ju lika stor rätt att leva som jag själv -, men nu blir promenaden inte längre enbart njutbar .., nu håller jag hela tiden koll.
Fast ormar har väl gått i ide i slutet av oktober, men helt säker är jag inte?
Och även om Nelly tycks helt återställd (skuttar och har sig och är så glad, äter med god aptit .., snurrar runt av glädje när någon kommer hem eller på besök ...), får hon vänta med längre promenader tills vi får helt godkänt av veterinären.
I morgon stundar återbesök på djursjukhuset.
Och som på bilden ser det ut nästan överallt nu.
Gula - men inte prassliga - löv på marken.
Doft av jord och förmultning.
Vi går ner mot stranden till, Harry och jag själv, men viker av just innan färisten.
Alla hästarna är kvar och går och betar lite för sig själva.
Inte en enda av dem tittar upp när vi kommer.
Så slår jag mig ner på en slags bänk av vindpinade brädor som liknar drivved .., och bara sitter där och tittar rakt ut mot horisonten.
En bit därifrån ser jag en skarv med vingarna utbredda till tork.
Vita klipphällar (ser ut som snö, men det är väl skarv-bajs?).
Några gräsänder simmar iväg .., en kråka står och tittar på dem.
Och från hamnen kommer en motorbåt puttrande .., den rundar fågelön och vänder tillbaka.
Kanske ska det läggas ut nät?
Harry gör mig sällskap.
Han lullar på lite för sig själv ..., spanar mot hästarna till .., pinkar in reviret .., noooosar på grässtrån och tuvor.
Sen går vi hemåt.
För några dagar sedan kunde jag för ett ögonblick gå precis som vanliga människor - det var på piren i Steninge -, sen har det varit alldeles hopplöst. Idag går det någorlunda. Inte en enda gång hugger det till ..., ja, om jag går riktigt f ö r s i k t i g t håller det.
Man vänjer sig.
Jo, liiite vänjer man sig.
Den där begränsningen.
Så länge väntar jag på att höra av herr kirurgen, han som för sex år sedan satte kniven i mitt högra knä.
Elisabet, Jag kan tala om att du är i fint sällskap vad gäller dina knän for Sir David Attenborough (han som gor sådana fantastiska djur-och naturfilmer for brittisk tv)har haft hemska problem med sina knän. I en interview i Daily Mail Weekend Magazine kan man läsa foljande: " It's actually rather wonderful to see David in such high spirits. A few years ago he was pretty fed up with a pair of dodgy knees that prevented him from hobbling more than a few yards. ' That wasn't fun', he says. In fact, it made him downright gloomy. David likes nothing more than a leisurely stroll in the countryside or along the towpath near his Richmond home. It gives him a sense of proportion. Helps him sort things out. Joy, Grief, Financial worries. Friendship problems. Whatever. The natural world has always been his greatest source of solace. ' I couldn't get about. They wouldn't support me,' he says, banging the new knees that replaced the troublesome ones. ' I could only hobble up to a few yards and was limping so badly I really couldn't do the job properly without a new knee.
SvaraRadera' I had one done. They weren't keen on doing both at the same time, which I would have liked because I was in my eighties. Afterwards I thought, ' I'm not going through that again. But then the other one started playing up and I realised that if I wanted to go on making programmes I'd better be able to walk. Now I can walk for an hour. I shall be going off to Patagonia in a couple of weeks where we're doing a film on a huge dinosaur that's being excavated.
He says this with the sort of thrilled anticipation many his age would struggle to muster for a trip to the seaside. He'll be 90 next birthday, but mention slowing down and those eyes stop twinkling. "
Kram
Lillan i Cornwall
Vilka vackra bilder du bjuder på idag.
SvaraRaderaHej, har din hund blivit ormbiten, huva så hemskt. Vi har rätt mycket orm där jag bor, ser några varje sommar. Med en liten hund som kunde råka riktigt illa ut är man lite orolig, en gång gick hon fram och nosade på en orm, hon var lös och jag fick mycket bråttom att få henne därifrån. Då ökade pulsen kan jag säga.
SvaraRaderaFina foton från vår vackra höstnatur
Det är inte roligt att gå och vänta på att nån ska ringa. Hoppas att han hör sig snarare förr än senare!
SvaraRaderaLillan i Cornwall: tack! Det känns trösterikt att hamna i samma klubb som Sir Richard Attenbourough! Och det är ju precis som han säger. Man blir så ..., avskuren och begränsad!
SvaraRaderaEva på Frösön: tack till dig också! Ja, visst blev Harry fin!
Paula i pörtet: jo, hon blev ormbiten för exakt två veckor sedan, men nu är hon på g igen ,-) Härligt!
Ruta Ett: inget har hörts från Hässleholm; jag får nog ringa ändå.
Fast nu måste jag lite petimäter-aktigt påpeka att Lillan i Cornwall skriver om David Attenborough och inte om Richard (fast Richard kanske också hade dåliga knän innan han dog 2014, men det förtäljer inte historien)
SvaraRaderaOm det är någon tröst, så brukar man fungera så att man får någon slags fokuserad blick för faror, som man vet kan dyka upp. Du ser ormen mycket lättare.
SvaraRaderaDet upplevde jag ofta, när jag pendlade 16 mil till Arvidsjaur i sex år på nittitalet. Den där "viltradarn" blev väldigt bra att ha. Och när jag åker med andra så är det ofta jag, som lång tid före föraren ser att det står en ren vid vägkanten.
Rexxie: haha ..., du är oslagbar på att se sånt! Förlåt Lillan i Cornwall! Men det här med artros och sånt är ofta genetiskt, så det mest troliga är nog att även Sir Davids bror Richard hade samma elände :)
SvaraRaderaBert Bodin: pratade med djurvårdaren när jag nyss var på återbesök med Nelly, ja, vi surrade om detta med ormar. Jodå, dom finns nu också och alla har inte gjort vinter. Huvva!
Ja, jag såg att du blandat ihop broderna nu i morse och undrade hur jag skulle kunna rätta dig utan att gora dig generad. Men så helt plotsligt horde jag en rost i huvudet.... Fingal Olssons (Martin Ljung) och han sa - Ja, Richard Attenborough, han är verkligen avskuren och begränsad....han är ju dod. :)
SvaraRaderaLillan
Lillan i Cornwall: men du förstår att jag är så van vid att ha lite för bråttom, så inte hade jag blivit generad ;-). Men det säger mycket om dig, att du är finkänslig och omtänksam. (Du är fin också Rexxie ,-).
SvaraRaderaMycket vackra bilder du tar! Jag längtar dit redan. Här är så mycket barnbarn att se efter och så många virusar som de delar ut!
SvaraRadera