Vi sitter i vardagsrummet och gör absolut ingenting, när en duns hörs mot västerfönstret.
Det visar sig vara en liten fågel (grönfink ...?) som navigerat lite eller mycket galet och nu ligger alldeles stilla på snötäckta marken.
Pv skyndar sig ut och agerar Räddningspatrull och en stund senare kommer han in med den lilla pippin som får vila i mörkret och värmen mot mitt bröst .., jag virar sjalen om mig .., allt medan jag försiktigt, försiktigt stryker med fingret över fågelns huvud och säger snällord, så där som "lilla, lilla pippi .., hoppas att du klarar livhanken" .., och jag andas så lugnt jag bara kan och tänker att jag får inte hosta så den blir rädd.
I kanske en kvart, tjugo minuter får den lilla krabaten vila där inne mörkret.
Mellan varven tittar jag till den .., jo, den tycks leva .., och så småningom börjar den blinka lite och röra på spindeltunna benen.
Då tänker jag att nu har den nog piggnat på sig.
Och sen kommer Räddningspatrullen igen, tar den återuppståndne i sin hand, öppnar ytterdörren och så flyger den lilla pippin sin väg.
Människor som är snälla m djur är mina absoluta favoriter <3
SvaraRaderaVilken underbar Räddningspatrull och värmekudde!
SvaraRaderaVisst är det kul att hjälpa till i all enkelhet. Vet inte om "mina" fåglar lärt sig, men det är länge sedan jag behövde använda min akutavdelning i stugan. Tack och lov.
SvaraRaderaOch nu föreslås ju att man måste ha remiss till akuten, så då vet jag inte hur det ska gå i fortsättningen om något händer. ;-)
AP: mina också!
SvaraRaderaRuta Ett: ja, pv hade först lagt den i ett lerkrus med lite hushållspapper i botten, men nog måste det väl ha varit skönare att vila mot mitt bröst ,-)
Bert: att du är en sann djurvän, det vet jag .., vem minns inte bilderna från dina räddningsexpeditioner!