söndag 17 april 2016

Söndagkväll ...

Baddräkten hade jag lämnat hemma.

Tänk, att två dagar hemifrån kan göra sån skillnad!
Och det var solsken, blåst, regn och mera solsken!
Och det var Billy Elliot, middag med sonen och hans flickvän, tågresan till och från Malmö, Sekelgårdens hotell, klockringning och lurblåsning .., underbar frukost .., medmänniskor och prat och två västerbottningar i en frukostmatsal och gemensamma bekanta.

Hur många tusen gånger promenerade jag här med vår hund?  Havet bakom ryggen. Och allén med kastanjer.

Och sen Åbergs Trädgård .., en dödsolycka utanför Sövestad ..., långa köer .., och en omväg som tar oss förbi Baldringe och ett landskap så böljande,  så där så man nästan tappar andan, men man tänker på mannen som krockat mot en lastbil och att hans liv så hastigt tog slut. Och man tänker att vi vet, men kanske inte hans anhöriga.

Och så ett besök hos min syster på landet utanför Hörby .., trötthet, paj .., ystra hundar, prat om en jättestor tv-apparat och så hemma igen.

Ja, så är det, att besöken i Ystad fyller mitt hjärta till brädden med glädje och jag tänker att någon gång skulle jag gärna vilja bo där igen. Att kunna cykla genom Sandskogen och bada i ett hav som känns annorlunda än det som finns här. Som är mer turkosfärgat och där stranden är ljusare.

Utanför hotellet. Det är alldeles tyst i hela stan. Och ensam står jag där på trottoaren.

Och jag tänker på natten mot idag när jag inte kunde sova .., när jag låg vaken och hade ställt fönstret på glänt och jag låg där under hotelltäcket och lyssnade till tornväktarens lurblåsande och till Mariakyrkans klockklang och den där glädjen över att känna sig hemma, den slog liksom läger i kroppen.
Kurade ihop sig som en liten hundvalp. 

Att vara i Ystad är som att vandra omkring i en del av ens liv som kommit att betyda så mycket.
Som att öppna dörrar till det som är livet .., dörr efter dörr .., och mamma på kyrkogården och första egna lägenheten och en alldeles egen nyckel och pelargonior i fönstret och att möta sig själv. Sånt tänkte jag på där i mörkret.

Senare på dagen tittade jag in på Möllers bageri.
Där fanns såväl Frans-tårta som bakelser med melodifestivalvinnarens bild ovanpå det hela.
Men några milanokakor fanns inte längre.
Och ovanpågrannen är död sedan något år tillbaka och lilla Fridhems Livs där jag arbetade i tretton år, den har förvandlats till lägenheter.

Det är förstås så det är.
Allt har sin tid.



8 kommentarer:

  1. Inga milanokakor?! Ja, de var väl kanske inte lönsamma längre sedan en viss bloggmadam flyttat till landet Halland ;)

    SvaraRadera
  2. Jag gillar inte riktigt det där med att allt har sin tid, trots det att jag är expert på att leva i enlighet med just det! //Enjängd

    SvaraRadera
  3. Åh så jag minns alla dina fina Ystadsinlägg här på bloggen. Det gjorde att vi tog en semestervecka där nere och fick träffa dig och pv. Jag förstår dig för det var en av de finaste platser jag någonsin besökt. Och jag minns den där ljumma kvällen när vi åt middag vid hamnen och sen åkte till ett café vid stranden och åt underbara wienerbröd. Hjärtevärmarminnen.

    SvaraRadera
  4. Åh dina berättelser fyller hela ❤️

    SvaraRadera
  5. Vilken fin skildring av ett återseende!
    Tänk så mycket på bara två dagar!!!
    Kram vi hörs....

    SvaraRadera
  6. mossfolk: nej, det skulle väl vara därför då, förstås ,-)

    Kattis: .... man får inbilla sig att det är så, för mig kommer ju just DEN tiden inte tillbaka, den saken är säker ,-)

    Evas blogg: ja, just det, Fritidsbarens wienerbröd - dom är magiska -! Och så roligt att ni kom!

    Babsan, Eva i Tyresö och Christel: kunde jag göra ett hjärta här, så skulle jag .., men det kan jag inte.

    SvaraRadera