Det här är mitt barndomshem.
Här bodde jag dom första sjutton åren och hit återvände jag efter fem år i Kungsängen och här bodde vi i totalt femton år, mina barns pappa, jag själv och barnen. Maria var sex år när vi flyttade hem till Malå, Anna var två och Anders var sju när vi sedan flyttade till Ystad.
Från vardagsrummet kunde vi se solen gå ned över bergen på andra sidan ån .., sommartid simmade jag i solstrålarna.
Det tog - och tar - bara några sekunder att gå ner till sjön .Där hade pappa båten .., där försökte vi småungar fånga fiskyngel och lyckades aldrig. I vassen simmade storgäddan.
Inte är det underligt att man vill bo i närheten av vatten - om det så är hav eller insjöar eller som här en å -.
När vi för några år sedan besökte Malå och allt detta, förmådde jag knappt ta en enda bild.
Jag gick nerför slänten - pv stod kvar på gräsmattan och pratade med dom nuvarande ägarna - och när jag gick upp igen och hade allt detta bakom ryggen, kunde jag inte prata. Å, jag grät hejdlöst!
Varför ...?
Förmodligen för att alla känslor från förr fullkomligt övermannade mig.
Alla minnen .., somrar som lillflicka .., pappa och mamma .., och sen .., åren med egen familj .., barnen som växte upp och blev tonåringar och grannar som inte längre var i livet.
Nu kom bilder från dom som nu är på besök och Karin skriver: "jag hörde av nuvarande ägarna att du hade svårt med känslorna Elisabet.., därför tog jag några bilder till dig."
Just så var det.
Tack Karin!
Jag bodde vid sjö under hela min uppväxt sånär som de två första åren, men hade aldrig förstånd att uppskatta det. Det var liksom en självklarhet. Vi trivs absolut i vårt hus, men är det något jag verkligen saknar är det en sjö i närheten. Lyxen att kunna trä fötterna i tofflorna, slänga handduken över axeln och gå ner och ta ett kvällsdopp... Eller bara sitta på en sten och höra vågskvalpet (det sistnämnda ägnade jag mig åt när jag blev arg och "rymde" hemifrån. med matsäck ;))
SvaraRadera