Sommartid får många äldre besök av sina barn som kommit på besök från världens alla hörn.
Och så ska det handlas.
Så var det igår.
Det äldre paret är kanske i åttioårsåldern och är sedan länge stamkunder i affären .., dom kommer och gör sina inköp ett par gånger per vecka .., betalar med kort och allt är frid och fröjd.
Nu är sonen med.
Han är i min ålder och gör dem sällskap vid kassabandet .., kommenderar och har sig, säger vad som ska läggas upp på bandet och hur det ska läggas upp. Hans pappa står redo att packa i varorna.
Jag ser hur irriterad - eller kanske mer nervös - mamman blir .., men hon säger ingenting, står lite tyst och fumlar med plånboken ..., och när det är dags att betala, tar hon upp sitt kort och då börjar sonen lägga sig i det hela .., pekar på hur hon ska sätta i kortet (som hon i vanliga fall fixar utan bekymmer) och mamman börjar darra på handen .., kortet hamnar plötsligt lite fel och jag tänker att nu börjar hon snart gråta, allt medan sonen fortsätter sitt mästrande.
Åååå, jag har god lust att säga till honom!
Kvinnan tittar på mig med sån bedjande blick och jag säger ..."se där, det där fixade du ju galant, det gör du ju alltid, det kom bara lite snett kortet!" allt medan sonen snörper på munnen.
Så här är det ofta.
Stressade söner eller döttrar som jagar på sina gamla föräldrar .., ja, som behandlar dem som småbarn!
Jag har varit med om det förut; i lilla närbutiken i Ystad.
Där var den förståndshandikappade kvinnan som så gärna ville köpa en begonia, men medföljande personal näpste henne och sa att det var då det dummaste hon hört, nej, någon blomma skulle inte köpas. Det må så vara att där kanske redan fanns hundra begonior i kvinnans lägenhet, men sättet som det sas på - det där mästrande och överlägsna sättet - ååå, så hemskt det var!
Just sånt kan man tänka på när man en alldeles vanlig tisdagkväll sitter i kassan.
Men fy vad ledsen jag blir. Vilket jävla sätt, rent ut sagt.
SvaraRaderaJa sånt där kan göra mig galen.Har ju svårt att hålla tysta så,ibland hoppar det ut någon 🐸🐸🐸
SvaraRaderaFörstår vad du menar.
SvaraRaderaRannsakar mig själv och tror inte jag har varit "världens bästa dotter" i alla lägen heller.
Med en av föräldrarna - bra kommunikation.
Med den andra - bra ibland och andra gånger ett behov i mig av att vilja "sätta på plats/ge igen".
Så dumt nu i efterhand...♥
Tack för din iakttagelseförmåga och dina tankar.
Barbro/walkaboutsweden
Ulrika, Barbro och Barbro igen: ingen är felfri; jag har säkerligen burit mig illa åt mot mamma när hon var dement, men sett i backspegeln ..., önskar jag att jag tänkt annorlunda. Man ser det kanske klarare som utomstående?
SvaraRaderaMen fy så illa! Vilket beteende! Hur orkade du bara tyst. Jag tror du kunde ha kommit på något bra säga men förstår att man kanske inte gör det.
SvaraRaderaKänner igen det från mitt jobb där anhöriga ska prata för sin mamma/pappa och vara med och "bevaka".
Jag brukar försöka enbart ta med patienten in när vi gör en vanlig återkommande undersökning innan läkarbesöket. Visserligen är det patienten som bestämmer det men lite kan man styra på ett fint sätt. Sen kan det vara bra ha med anhöriga. Det får man känna av.
Men varför höll han på så där tänker jag? Om han mu tycker det är så jobbigt hälsa på de gamla så kan han väl låta bli då. Ja vissa människor är märkliga!