Elisabet

Och så här svarade ni ....

Jodå, Anders har också skrivit dagbok.

 Steel City Anna sa...
Det ar kul med dagbocker, och kanske bast anda om det handlar mest om vader och vind om man laser nagon annans :) jag tyckte mycket om att lasa min morfars dagbocker, och det var mycket vader och telefonsamtal aven dar. Ett stilla liv, tradgard, barnbarn pa besok, god mat att vara tacksam over. Fint!

Jag skrev valdigt mycket hela min barndom och tonar. Jag har dagbocker fran nar jag var fem, sex ar. Det finns guldglimtar som 'idog skule vi aka skriskor men det blev instalt. Jag blev sjuk av besviken sjukdom'. Sant ar kul att lasa. Ju aldre jag blev ju mer komplicerat blev forstas innehallet och jag skulle inte vilja lasa dem och far nog branna dem innan jag dor :)

Nu skriver jag inget. Slutade abrupt ett tag efter att jag flyttat till England. Jag tror det beror pa att jag far utlopp verbalt har for mina tankar och behover liksom inte ga och bara pa nat. Jag kan vara helt mej sjalv. Sa behovet att skriva finns inte. Sen sa ar bloggen kul for att halla igang spraket och titta tillbaka ibland for att se vad man gjorde och kanske se vad det var for vader :)

Mamma är lycklig. Pappa är i livet.

Bert Bodin sa...
Skriver inte dagbok i egentlig mening. Men i stugan för jag lite väderantecningar i en 5-årsdagbok. Det ger möjlighet att göra jämförelser för samma datum år från år. Är det någon speciell händelse antecknas det också, förstås.

Annars fungerar ju bloggen som en bra dagbok. Dessutom offentlig.
:-)

En annan slags dagbok:  min plånbok. Olika skribenter.

Anne i Mantorp .... 
Inför flytten till Mantorp för 7 år sedan slaktade jag alla dagböcker. Ibland önskar jag att dom fanns kvar så jag kan titta efter vissa händelser. Men det stod mycket "privat" i dom och jag tycker om att vara lite hemlig med mitt tidigare liv och leverne, så därför gick dagböckerna i graven.
Idag blir det knappt mer än minnesnoteringar på väggalmanackan som bara sparas något år.
Kram/Anne i Mantorp

Elisabet - jag själv tänker så här ....
(Bilden här ovanför är ett utdrag från mammas dagbok, 1 år efter pappas död).

Jag går ofta tillbaka och kollar om det blir någon diskussion om när och var och hur; det är ju helt perfekt.
Mammas dagböcker låg - under min uppväxt - helt ogenerat framme på rumsbordet eller i någon korg. Hon hade som policy att allt skulle kunna läsas av vem som helst, inget var hemligt.

Ja, nästan allt, vill säga.
Menstruationen kallade hon för "Australienbesök" och när jag som vuxen läste hennes dagböcker, begrep jag ingenting. Det tycktes som om vi hade besök från Australien var och varannan månad!
Hon var då i klimakteriet och så kunde det stå så här ..."Australienvisit återigen! Vem hade trott det!"