tisdag 15 november 2016

Tisdag ....


Och nytt besök på vårdcentralen, nu träff med läkaren, ja, samma läkare som jag har haft i ett par år nu. Sånt känns bra! Det här är första gången det inte är ett akutbesök och hon tar sig rejält med tid; frågar om föräldrars sjukdomar och samma sak om mina syskon .., finns några barn,  är jag gift eller ensamseglare .., stressad (inte det minsta!) ..., hur trivs jag med tillvaron så där i allmänhet (jodå, minst nio på den där skalan) och om tidigare sjukdomar.

Frånsett en bukoperation så har det mest varit akuta saker.
Inga direkta sjukdomar.
Flera frakturer.
Ett nyckelben som tackade för sig i grannens branta trappa .., en höger-arm som vinklades 90 grader när jag som lillflicka ramlade från trappstegsstolen medan mamma kokade sylt (hon agerade raskt och vred armen i rätt läge och sen blev det gips)  och så två handledsbrott.
Hundbett i ansiktet (ett ärr som nu hasar ned ...), en bilolycka med näsfraktur och diverse sår.
Två knäproteser.

Till vänster om läkarens datorskärm ligger mitt EKG utskrivet.
Prydliga vågor är det och jag blir så glad .., känner en sån oändlig tacksamhet och hon säger att det är helt perfekt .., alla prover är så fina, ja, förutom blodtrycket då och så pratar hon lite om ändring av medicinering och lite annat.


När jag ändå är på plats, blir det även influensavaccinering.
Vid det laget är väntrummet närapå sprängfyllt med äldre människor och någon enstaka ungdom och det småpratas om det eländiga vädret (spöregn och grått) och någon har varit förkyld i evigheter och en äldre farbror har tappat sin plånbok och lite för sig själv sitter en granne som fick ny knäled ungefär samtidigt som jag själv; nu har hon två nya knäproteser och en sprillans ny höftled.
Vilka utbytesmänniskor vi håller på att bli!


Vaccinationen görs i barnavårdscentralens lokal och där finns - förutom låga bord och stolar i glada färger - också en bokhylla där vi kan se hur mycket socker som finns i olika livsmedel.
Jag älskar sånt här .., det är så genialiskt och visar på ett fenomenalt sätt hur det är.

Och nu är jag hemma - återbesök om två veckor - och regnet öser fortfarande ner.
Om två timmar vankas arbete, därefter dom tre-på-varandra-lediga-dagarna, vilket är det ljuvligaste som finns!



Och medan jag har suttit här och skrivit, har den här musiken gått varm.
"En kvinnas doft" är nästan det mest sinnliga jag vet i filmväg.
Och Al Pacino är bara så härlig!

4 kommentarer:

  1. Jisses vilken "journal" du har. Inte en del av kroppen i ursprungsskick, nästan.
    Känner mig lyckligt oerfaren. ;-)

    SvaraRadera
  2. Bert: nej, det mest är skrutt :)

    SvaraRadera
  3. Det var värst så mycket du har råkat ut för! Jag är nog en försiktig sort...några stygn efter fall, bara. Men fallen var så lindriga att jag inte hann bli en fallen kvinna.

    Fast när barnen var små och jag jobbade i skolan, då hade jag svart bälte i förkylning!

    SvaraRadera
  4. Bloggblad: och jag blev tidigt en fallen kvinna och har fortsatt att falla av bara farten ,-)

    SvaraRadera