Elisabet

Slutspurt ....

Någon större julstress känner jag inte - egentligen ingen alls - det är väl mest lillejulafton på onsdag som ska planeras mer ordentligt. För en stund sedan ordnade jag det första: inlagd sill.
Egentligen skulle jag klara mig med sill och janssons; det är faktiskt det godaste jag vet!

Och någon julkortsjulstämning är svår att uppbåda när det grönskar i rabatten och helt omöjligt hade det inte varit att ta fram gräsklipparen! Men härligt ändå!

Tog hundarna och gick ner till havet .., där fick dom springa fritt och det var gråmulet och disigt, på gränsen till dimma. En flock gräsänder höll till alldeles vid strandkanten .., för övrigt var där tyst och tomt.  Gräset prytt av regndroppar.

Många som promenerar vid havet plockar upp allehanda "rat" som flutit i land. Mest plast.
Och så spritflaskor och rep. Nelly inspekterar noga .., tänk, kanske där finns några matrester .., lite bacon kanske .., bland allt detta?

Julgruppen från alla arbetskamraterna ...

Och så igår .., då åkte friherrinnan och jag själv in till stan och hälsade på vår arbetskamrat som varit sjukskriven så länge; kanske två år eller mera? Det har varit en tuff tid för henne; att tro sig vara frisk ena dagen (ja, må lite tjyvtjockt i magen, men inget mera ..) och så till ett besök på vårdcentralen och sen inget mera arbete!
Det blev hårdföra behandlingar och mycket krångel, men nu är det slutbehandlat.

Så vi sitter där på var sin stol (friherrinnan har arbetskamratens rullator som stol) vid sidan om sjukhussängen som fått komma hem och på sängbordet ligger dosetten och där är stark smärtlindring i en liten burk och på kamratens arm finns ett larm.

Och hon berättar om sin tillvaro .., om underbar och omtänksam palliativ personal som kommer och tittar till henne och hjälper till med sånt som fordrar hjälp och vi pratar om livet i allmänhet och hennes liv i synnerhet och jag tänker att en mer jordnära och trygg-i-sig-själv människa tror jag inte att jag känner.

Men vad säger man ...?
Orden fattas en.
Och vad gör man ...?
Jo, man pussar på den lenaste av kinder när det är dags att säga hejdå och sen stänger man dörren och sätter sig i bilen och kör hemåt i en julpyntad stad där det glittrar och där människor skyndar in och ut ur butiker - snart är det ju jul - och friherrinnan sitter intill mig och jag tänker att det är förstås så här det är.
Livet.