Men det gör ju i och för sig inte så mycket.
Mitt blodtryck som i Hässleholm - under överinseende av herr kirurgen - var på tok för högt, sköter sig exemplariskt när jag nu på morgonen går på kontroll på vårdcentralen i Slöinge.
Det är där som väntrummet är så fint och hemtrevligt.
Vi är inte många som väntar på vår tur .., där är en äldre kvinna (visar sig vara 92 år) och hennes dotter som har kommit från Fjällbacka i norra Bohuslän för att bistå sin mor ..., en medelålders kvinna som sitter bakom mig .., en man som tycks ha bråttom och där är en till och där kommer en kvinna i min ålder vars dragkedja har hakat upp sig; hon får inte av sig täckkappan, så jag hjälper till och till slut lyckas jag befria henne och det blir en del stillsamma leenden i väntrummet.
Jag är den enda som hälsar på dom som kommer in genom dörren och det förvånar mig.
Inte minsta lille hej eller godmorgon hörs från medpatienterna!
Sen blir det min tur.
I fem, tio minuter får jag pausa i det lilla undersökningsrummet.
Tanken slår mig att numera doftar det inte sjukhus, så där som när jag var liten och fick göra mamma sällskap ute på pol, där den bruna eterflaskan stod på bänken och där sänka-rören hängde så prydligt på väggen.
Nu är där inga som helst dofter.
Så sitter jag där i min ensamhet och tittar mig omkring .., läser texten på lådorna .., suturmaterial, tejp .., skalpeller .., sånt .., och längst uppe på skåpet finns en förpackning med gröna plastmössor.
Utifrån hörs småfågelkvitter.
Och efter en stund kommer sköterskan in i rummet och hon är sedan länge kund i affären, men det är mest hennes man som handlar .., "vilken underbar blå färg du har på tunikan!" säger hon och då visar jag henne hur ännu mycket vackrare den är på insidan, där det står vem som har designat den!
Blodtrycket visar sig - till min förvåning - vara alldeles utomordentligt bra!
Lågt och fint, precis som vid mitt tidigare besök i Slöinge.
Jag får en liten lapp där siffrorna står prydligt nedskrivna, så där så jag kan visa herr kirurgen och så säger jag tack och hej och åker hemåt.
Glädjen - eller ännu mera: tacksamheten - är gränslös!
Plötsligt känner man sig hur pigg och kry som helst.
Kunde jag nu bara hitta mina uteskor, så vore det perfekt .., men jag kanske glömde dem på jobbet igårkväll? Ja, jag går ju ändå mest i sandaler hemmavid. Det är skönt att bli äldre, då gör man som man vill.
Jag tillhör också dem som hälsar när jag kommer in i ett väntrum. Om det är fler än 1 person, så är det aldrig någon som hälsar på mig. Tvärtom stirrar de på mig som om vore jag en utomjording!
SvaraRaderaVisst hälsar man när man kommer in?!
SvaraRaderaJag hade en musiklärare som alltid gjorde som han ville fast han då var yngre, kanske till och med yngre än jag är nu. Han brukade gå i trätofflor men en dag gick han i bara strumporna. Förklaringen var att eftersom han inte kunde köra bil i trätofflor så tog han dem av sig när han satte sig i bilen. Och den här dan hade han glömt att lyfta in dem i bilen.
Hoppas du inte gjorde det samma med dina skor på jobbet!!
Jag brukar också hälsa, lite beroende på hur väntrummet är utformat. Ibland är det någon som nickar eller till och med hälsar tillbaka men ofta låtsas folk inte höra. Är det stora väntrum och massor av folk som kommer och går, nä då sitter jag nog mest och iakttar...
SvaraRaderaHär i Frankrike hälsar man alltid och överallt. I väntrummen självklart och där säger man också adjö till alla när man går in till doktorn. Alltid Bonjour i alla butiker, på gatorna i byn och i vårt område. Möts man i bilarna är det alltid en hand upp till hälsning. Möter man någon man känner lite bättre är det snabba kindpussar. Men om någon är sur på någon gör man precis som i Sverige, vänder bort huvudet, låtsas inte se och hälsar framförallt inte. Vi har en sån granne här och hade en sån på vår skärgårdsö också. Han var enveten i många år och till slut tyckte jag det var mest skrattretande och hälsade alltid själv högt på honom. Hej Ingmar! sa jag och oj, det blev svårt för honom att vända sig bort. Han var lokalpolitiker och inte förrän maken fick ett viktigt och synligt uppdrag i kommunen insåg han att der inte gick att hålla på så där. Så plötsligt var det soligt leende hälsningar från ena dan till den andra! Som en del håller på! Men den franska artigheten den tycker jag mycket om och är det något som gör mig beklämd och på dåligt humör när jag är i Sverige är det just att svenskar inte hälsar på varandra.
SvaraRaderaJag förstår inte heller varför man inte hälsar på folk, när man möts i en gemensam lokal (Inte nu stora hallen på Centralen i Stockholm, förstås.). Man kan ju åtminstone nicka och le.
SvaraRaderaVi har i vårt trapphus en liten sittgrupp precis innanför entrén. Där sitter ibland äldre, som kanske väntar på färdtjänst, eller unga, som väntar på skjuts. Alla som kommer in måste passera på 2-2,5 meters avstånd oavsett om man ska ta trappor eller hiss.
De äldre hejar oftast. De yngre tittar inte ens upp (speciellt inte om de glor i mobilen), och då hejar jag riktigt ordentligt.
Jag har en del rakt motsatta erfarenheter av Frankrike och fransmän. Hu!
SvaraRaderaMen så är det nog mer så att det hela varierar väldigt var man är och vilka man råkar på och hur bra dag motparten råkar ha och en massa andra saker som spelar in när man har med människor och inte robotar att göra.
Det finns nog ingen plats på jorden, och definitivt inte så att man kan uttala sig kategoriskt om ett helt land, där ALLA alltid hälsar och är trevliga. Precis som att det knappast finns ett land där ALLA alltid inte hälsar och är sura.
Jag tillbringar en hel del tid i väntrum här och där och andelen medmänniskor som hälsar är, så här långt, fler än de som inte gör det. Jag hälsar alltid.
När jag plockar upp stickningen/virkning brukar det ta riktig fart, det sätter igång alla möjliga samtal. :-)
Ruta Ett, annannan, Bert i Luleå, mossfolk, monet och ULrika: ja, det är intressant det här med hälsandet! Sommartid när det är gott om turister här, såna som man möter när man går eller cyklar ner till stranden, är det mer regel än undantag att någon hälsar, ÄVEN om man möts bara två och två. För mig är det obegripligt.
SvaraRaderaMänniskor som man möter nu under övriga delar av året, hälsar som regel, OM dom nu inte går med två sladdar i öronen .., då är det liksom ingen idé.
Vi pratade om det här igår, pv och jag själv.
På jobbet är det ju en självklarhet att man hälsar (vi i kassan) och det känns verkligen som om man blir osynliggjord när somliga (mest kvinnor i 30-årsåldern) kommer till kassan, lägger upp varorna på bandet, tittar inte upp en sekund, utan pratar hela tiden i sin mobil ..., inget minsta tecken på att det finns en människa mitt emot!
Under semesterresor i England och Tyskland har människor varit otroligt artiga.
Mest ovänligt bemött har jag blivit på postkontoret i Bretagne; den mannen slog alla rekord och till sist vägrade jag att gå dit för att köpa frimärken, det fick mina barns pappa göra. Han har ju lite mer pondus och bemöttes på ett helt annat sätt.
Nåja, sånt kan man säkerligen stöta på överallt, men det är mina egna erfarenheter. Och ja, det kanske berodde på att jag stapplade mig fram på nån turistvariant av franska; men det ursäktar liksom inte bemötandet, tycker jag.
Tack alla som tyckte till!