Jo, vi visste att vetrinären skulle kontakta oss efter gårdagens rond; då skulle vi få veta.
Det var liksom så här .., att antingen skulle vi låta henne somna in - eller så skulle hon få komma hem - om det nu bättrat sig?
Hela förmiddagen var en enda spänd väntan!
Jag gick ideligen in i badrummet .., knäppte händerna .., snälla-snälla-låt-henne-bli-frisk .., och var gång mobilen ringde ryckte man till sig den i nån slags skräck.
Och så plötsligt ringde det i två telefoner samtidigt och pv tog det ena och jag det andra och jag såg på honom och hörde .., och förstod: Nelly skulle få komma hem!
Vilken outsäglig glädje!
Halv tre skulle vi vara på plats och det var bara vi just då och vi fick slå oss ned och vänta i ett slags mellanutrymme och där, i ett glasskåp, visas allt som hundar får i sig av misstag. Fiskedrag .., bollar, långa stickor, ja, allt möjligt!
Och där kom ett sällskap där mannen bar på en till synes helt livlös hund vars huvud mest hängde rakt ner och man såg gråten i deras ögon .., och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att i dom rummen singlar alla känslor omkring!
Ja, och så kom då veterinären med lillpigan i sitt hallands-djursjukhus-koppel och hon viftade så glatt på svansen och slickade pv på kinden om och om igen och oj, så glada vi var!
Så här såg det ut när vi öppnade dörren till bilen.
Harry låg i baksätet och var såååå ömsint och försiktig mot henne och där stod vi och smajlade, allt medan ännu en hund togs om hand och lades på en bår; en stor, brunlurvig hund - även den till synes helt livlös -.
Oj, så ledsamt!
Men nu är alltså allt som vanligt.
Lillpigan äter med frisk aptit, men får bara små, små portioner och hon har sovit mellan oss i natt och livet känns bra.
Till er alla som varit så vänliga och rara och medkännande: t a c k!
 |
| Kanske därför pv tycker om undulaterna från Skottland ..? |
Ps. Jag har varit med om det här ett par gånger tidigare i livet. Vår labrador i Malå, honom fick jag ta till veterinären i Norsjö och se honom - hunden - somna in. Då var det vännen Agnetha som följde mig. Och så pElle förstås, katten. Då var jag ensam med honom och höll honom i famnen hela tiden. Och så alla hundar som tackat för sig under årens lopp när man växte upp!
Så frågade jag pv om han varit med om sånt här?
Jodå, det hade han.
I ungdomen hade han en undulat som drunkande i ett dricksglas med vatten; låg där med stjärten rakt upp i vädret. Så kan det också vara. Ds.
Och ni som eventuellt läser här?
Hur är det för er när det gäller såna här saker?
Jo aldrig glömmer jag den julafton när vårhamster Mimmo somnade in. Det var ingen rolig julafton. Hon var bara ett år!
SvaraRaderaJag är så glad för er skull (och för oss läsare) att er lillpiga är hemma igen. Nu hålls nog många tummar för att hon ska få vara piggelin länge till.
SvaraRaderaDet här med att mista djur är minst sagt bedrövligt. Jag har mist flera och vet inte riktigt vad som var svårast. Kanske min pudel Pepita som en dag när jag kom hem från skolan inte fanns där. Hon vad SÅLD fick jag veta av mina föräldrar och det kan jag erkänna att jag aldrig har förlåtit dom för. Sorgen var svår och även nu nästan 60 år senare kommer tårarna. Någon mer hund har jag inte haft.
Allra värst var nog att mista min bäbis Sickan som kom till mig när han var cirka 3 veckor i en tung period i mitt liv. Han var en vildkatt och mycket speciell. Jag kunde göra vad som helst med honom medan andra fick passa sig för att komma för nära. Han blev bara 7 år och somnade in i min famn då njurarna inte orkade med längre.
Fast nu har jag Morris som bestämmer mycket här hemma, men som tur är inte allt. Ett hem ska ha husdjur anser jag som fasar för när jag blir för gammal för att ta hand om ett. Får väl bli vandrande pinnar eller kanske dammråttor då.
Kran till er alla/Anne i Mantorp
Usch ja. Nog har jag förlorat djur i mitt liv. Men det har inte hindrat mig att skaffa nya djurvänner.
SvaraRaderaMin far däremot mådde så otroligt dåligt när min första hund, Lady, fick tas bort. Hunden bodde hos min far och mor eftersom hon från början tydde sig till min far. En sorg i mitt liv faktiskt, jag fick inte ha henne hos mig på nätter och andra tider utan far hade henne. Då blev det ju han som blev hennes människa.
Men som sagt, far blev mycket berörd av att veterinären lät henne somna in. Sen dess ville min mor köpa en liten pudel men far vägrade. Väldigt synd att inte min mor helt enkelt struntade i det och köpte sig en fin hund.
Det är oerhört tungt när man mister ett älskat djur. Varje gång tänker jag att näe...aldrig mer.
SvaraRaderaMen, sen tänker jag på all glädje man fått vara med om under tiden man haft dem, och den gör det värt det, ändå.
Jag har haft husdjur nästan hela livet. Kaniner, marsvin, zebrafinkar, undulater och katter när jag var barn. Hund och katt som vuxen.
Det som tagit hårdast på mig var lilla katten Virka. Hon var så speciell och alltid nära, nära mig. Åh vad jag älskade den katten! Hon blev ju, som du vet, påkörd utanför huset där vi bodde. Hon blev inte ens ett år. Henne saknar jag oerhört mycket fortfarande.
Och för en vecka sedan förlorade vi älskade Rally-katten. Det är tomt efter honom. Även om här finns två katter till och en hund, så märks det så tydligt ändå. Han hade ju sin plats i familjen och han var så otroligt kelig och pratsam. Nu är det tyst.
Hundar har jag ju haft några stycken också, och dom har jag ju också sörjt. Mest fasar jag för den dag då Qvick inte finns mer, för med honom har jag ett väldigt starkt och nära band, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar.