Frånsett några år när jag var ensamseglare, så har jag alltid varit omgiven av minst en hund.
Min pappa hade kennel och födde upp hamiltonstövare, men där fanns även perioder av andra raser .., en finsk spets, en tax, en släthårig foxterrier och så fick jag själv familj och där var då en gul labrador och en engelsk cocker spaniel och tillsammans med pv kom alltså harry in i mitt liv.
Och så Nelly på sluttampen.
Av alla dessa hundar har ingen ens varit i närheten av att vara så egensinnig och så personlig som just Nelly. Jodå, hon blir väldigt glad när någon av oss kommer hem från jobbet eller när friherrinnan dyker upp eller när småbarn hälsar på, men annars är hon inte direkt social.
Just nu ser det ut så här, som på bilden.
Hon ligger på soffan Ektorp och har gömt huvudet bakom en stor kudde.
Så gör hon nästan jämt.
Igår fick hon smaka en liten bit stekt fiskpinne, lite stuvad spenat och lite potatismos.
Sällan har vi sett henne så nöjd och belåten! Hon gick raka spåret till soffan, kurade ihop sig på fleecefilten och sov sedan som en liten prinsessa!
 |
| Birgit och Valter ... så rara och fina! |
Regnandet bara fortsätter (men ja, det är bra!) och jag har pratat med en vänlig sköterska på ortopedmottagningen i Hässleholm och fått tidigarelägga mitt återbesök, nu till den sista maj.
Enligt Försäkringskassan ska jag vara hemma två veckor mindre än vad herr kirurgen anser .., men jag tror nog att jag borde kunna klara av det?
Då arbetar jag tre timmar per dag, fyra dagar per vecka i två veckor och sen .., som vanligt.
Nåja vi får väl se vad läkaren säger.
Helt ärligt längtar jag tillbaka till affären!
Tänk, så roligt att få träffa Birgit och Valter igen och alla andra rara kunder!
Det är ljuvligt med ledighet, men ...., jag saknar kontakten med andra människor.
Ungefär så.
Jag har faktiskt också haft alla de raser du räknar upp. Cockerspaniel från egen tvåårsålder och alla de övriga sen. Innan frankrike och den för oss helt nya pudelrasen hade vi i tretton år Max, före en ljuvlig labrador, det fjärde barnet.
SvaraRaderaMax var en sk Parson Jack Russel, en av de först importerade linjerna av vad man då sa var " den riktiga Jack Russel" dvs med de längre benen. Nu är inte Nelly försedd med såna men i övrigt borde ju temperament och annat stämma tycker man? Det kan jag ju säga att varje gång jag ser bilder på och läser om Nelly känner jag ju inte igen ett dugg från Max, hans syskon och övriga rasfränder.
Jag tänker att det beror på att ni tagit hand om henne på hennes älders höst kanske, att hon är gammal och med ålderns rätt utvecklat egna terrierbeteenden.
Hon är lustig er Nelly. Matvrak som hon är mer retrieverdrag, den här rasen är faktiskt normalt kinkig med maten men kan ha sina favoriter som morötter och pannkaka.,Lite egen med sociala kontakter och på egna villkor som hon verkar varav hör ju inte alls ihop med de nästan översociala Russelhundarna. Å andra sidan sidan är de "känsliga för intrång i kroppszonen" och det blir tydligare ju äldre de blir.
Ja det finns mycket som stämmer och inte.Härligt att de är såna individer precis som vi. Det är sån TUR att hon klarade ormbettet, vår trettonåriga Max gjorde inte det. Ormuppmärksamheten blir inte mindre efter en sån förlust.Måtte hon få förgylla er tillvaro en bra stund till!
Monet: ja, du har säkert rätt i det - det här med att hon kom till oss när hon var äldre - och när vi får besök blir hon väldigt glad, det glömde jag nog att skriva. Att hon är ett matvrak kanske beror på att hon är kastrerad (livmoderinfl.) och det är ju jag med och det förklarar allt ,-)
SvaraRadera