Elisabet

En slags resumé ....

Tre underbara dagar fick vi tillsammans med äldsta dottern och lille krabaten Charlie!
Tänk, att en hundvalp kan generera så oändligt mycket glädje!

På bara tre dagar har han minsann lärt sig att hoppa upp i soffan och ligga nära-nära Harry .., och igår blev det debut i havet! Vattnet var ljummet, verkligen ljummet (i knähöjd) och även om Charlie gärna höll sig mellan mattes ben, så simmade han glatt omkring!

Och glädjen när han på morgonen upptäckte harry - den glädjen var ömsesidig -, medan Nelly nog tycker att det är rätt skönt att den där efterhängsne typen som hela tiden ville para sig (ibland åt fel håll), ja, att denne nu givit sig av!

Det blev vilsamma dagar här tillsammans.
Igår satt vi ute på altanen och gjorde egentligen ingenting och jag tänkte att det var länge sedan jag tyckte den förstfödda var så lugn!
Och hon, som alltid har håret antingen plattat eller uppsatt, släppte för en stund ut sitt hårsvall och jag föll nästan baklänges!! Att båda döttrarna har ärvt håret efter sin mormor, därom råder inget tvivel, men åååå, så tjockt det var och så lockigt!!
"Men har du det aldrig utsläppt så här!?" frågade jag som tyckte att det var sååå vackert.
"Nej, aldrig!" svarade hon.

Alldeles innan Charlie och hans matte tackade för sig, hojtade hon att det satt en fågel alldeles orörlig nedanför fröautomaten. Det var var den här lille stenknäcken - en unge - som hade fått nånting som såg ut att ha klistrat igen näbben.

Vi fick (pv fick) hålla på ett tag innan han lyckades få fast den och sen blev det till att pillra ut skräpet som var i näbben - det såg ut som skal från solfrösfrön som fastnat i gommen - och jag hämtade en liten sked och vatten och så försökte jag skölja ur så gott det gick.

Det ska jag säga er, att man förstår varför den fått sitt namn, för oj, oj, så ont det gjorde när den nöp fast i mitt finger och pv fick blodvite ...., , ja, ja, det är tacken det ,-)

Efteråt flög den iväg, men jag undrar jag om den klarar sig och nu undrar jag ännu mera om jag verkligen ska fortsätta med matandet? Det kändes olustigt det där.

Det här var v å r  verklighet.
Våra dagar.
I Manchester har mammor och pappor och syskon förlorat någon de älskar över allt på jorden och man kan ju bara  a n a  den förtvivlan som dom känner!
Och det finns liksom inga ord längre.
Vad säger man??
Ja, vad säger man?