Det blir en mittemellandag det här.
Ömsom är det isande kyligt ute och sen, på eftermiddan när friherrinnan åkt hem, kommer solen och jag tar hundarna och går ner till havet. Nu blommar trift och styvmorsviol. Och slån!
Syrénerna har svällande knoppar.
Harry hämtar pinnar som jag kastar ut i havet, allt medan Nelly springer hit och dit, snavar över stenar och snubblar över sjok av tångruskor. Så glad hon är!
Tidigare idag har jag varit till Matöppet i Slöinge och hämtat ut paketet från Adlibris.
Vilken outsäglig glädje!
Det är boken "Myran" av Bisse Falk och illustrerad av Henning Trollbäck; ni vet, han som gjorde dom här ljuvliga retro-frimärkena! Det är på denne Hennings sida jag sett att han varit med om den här boken och redan då, vid anblicken av hans sätt att illustrera, föll jag pladask!
Boken handlar om en liten myra som hittar en bladlus som han ska ta hem till stacken och det blir ett äventyr för sig. Ack, att man inte har småttingar i sin närhet! Vad tror du mossfolk .., är den här alldeles för enkel för er storebror ...? I så fall kan jag jag lägga den på brevlådan, för nu har jag ju läst den och jag älskar den!
En annan bok som kom förra veckan, läser jag just nu och mest hela tiden har jag ont i själen.
Författarens namn är Ingrid Hedström.
"Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land.
Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde hafått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor."
Så skrev recensenten Monika Tunbäck - Hansson i GP.
 |
| Ivan .., Ivan .., vad hände med dig? |
Varför gör det så ont?
Jo, för att min morbror Ivan Bernhard, han som var såväl blind som epileptiker, han hamnade på Umedalens sinnesjukhus och där dog han också - för mig oklart av vad - och jag tänker ofta på denne Ivan som liksom bara försvann från familjen i Dikanäs och hamnade långt hemifrån.
Jag vet när han föddes, men inte när han dog, men jag tror att det var vid 21 års ålder.
Det boken berättar om, kunde lika gärna ha handlat om honom.
Så fasansfullt hemskt människor behandlades .., vare sig dom var förståndshandikappade, hade fysiska defekter, var epileptiker ..., ja, allt sånt. En sån skamfläck för vårt land!
Såna barn och vuxna skulle helt enkelt gömmas bort och helst försvinna från jordelivet så raskt som möjligt, ja, sedan dom kommit till dessa anstalter!
Numera sköter vi ju det hela betydligt elegantare; nu har vi fosterdiagnostik och möjlighet till abort.
Jodå.
Det gäller att vi föder perfekta barn.
Sånt kan man fundera över.
Från det ena till det andra .,. så kan jag nu berätta att stugan i Sälen är tingad för sjunde gången, men inte på raken - när Anna och Micke var i Ghana blev det inget med Dalarna -.
Det här blir då sista gången jag behöver lägga in om ledighet den veckan, för 2018 är mitt sista år i affären. Otroligt.
Ja, det blev ett långt inlägg som vanligt, så blir det när man är hemma på rehab.
Ni har väl tilldelats så många medaljer redan, ni som till äventyrs tittar in här, men jag kan pytsa virtuella såna! Ha det så gott, vänner!
Jag brukar ibland hävda att min Gustav, och hans kamrater, borde skyddas av Världsnaturfonden!
SvaraRaderaDå denne Gustav var liten, och jag stödtecknade till honom, då berättade min då åldrige morfar plötsligt om egenpåhittade tecken, en döv bror som i elvaårsåldern hamnade på en sådan där förskräcklig plats, och vilken ingen i släkten någonsin hört talas om tidigare...
Så gripande! Tänk att dövhet och blindhet behandlades så! Sen så många historier som finns som tystats ned. Saker man inte pratade om. Föräldrar som tvingades lämna bort barn till anstalter. Snyft!
RaderaJag tänker på min gravt hörselskadade brorsdotter som är adopterad från Ryssland. Vad hade hänt med henne om hon inte blivit adopterad? Hemska tanke! Nu en härlig 20 åring som tar selfies, är kär och tycker skolan är mycket ok. Sjukt ok ;-) Vad hade det blivit av henne på barnhemmet där i Ryssland ?
SvaraRaderaEn annan tanke är ett samtal med en kvinna boende här i Sverige nu men ursprungligen från Ukraina. Hon frågade om fostervattensprov mm hur det fungerar i Sverige? Men hon frågade också ang hennes nu snart 18 åriga dotter också gravt hörselskadad. Hon vill ta reda på om dotterns hörselskada är ärftlig? Kan man göra det frågade hon mig.
Ja det kanske man kan, vet inte men i så fall gör man det när dotter fyllt 18 år och själv kan välja om hon vill det. Inget en förälder kan bestämma. Märkte att det var inte det svar hon väntat. Frågade henne också varför? Jo för hon vill absolut inte ha barnbarn som är hörselskadade. Nej fy så hemskt det skulle vara sa hon. Men hur tänker hon då om sin egen dotter och hur skulle dotter tolka detta när mamman ska förklara varför de ska ta reda på ev ärftlighet. Är jag inte ok?
Glad att vi kommit längre än 30-talets hemska rastänkande! Kvinnan från Ukraina ser det som en självklarhet att abortera alla barn som har någon skada eller defekt som hon sa. Vi har kommit olika långt där. Men jag tror jag gav henne lite att tänka på med mina svar.
Just det!
Är boken en roman eller mer åt faktahållet, som en biografi, om du förstår hur jag menar?
SvaraRaderaSån här historia intresserar mig, men inte i skönlitterär form.
Jag minns många berättelser om och från Säters gamla mentalsjukhus, från det guidade besöket där och från boken om det som jag läste. Hemska öden. Förr räckte det med så oerhört lite för att hamna där. Att du var fattig och smutsig, t.ex.
Och så alla dessa människor som inte "passade in" i samhället p.g.a. en medfödd skada o.s.v.
Ibland tänker man att så skönt att vi är borta från det där tänket, men.., det är vi ju inte helt och hållet. :(
Jag praktiseade en gång på Norrlandsgården i Härnösand som var ett hem för döva och dövblinda.Många av dem hade växt upp på institutioner av olika slag och var mycket påverkade av det. Nu fick de bo i eget rum med egen uteplats och i en miljö som var taktil och anpassad på olika sätt och med teckenspråkig personal. Sen las Norrlandsgården ner och var och en skulle flytta till sin hemkommun. Och hur blev det då? Ja, man hamnade förstås på ett vanligt äldreboende utan möjlighet att kommunicera, eftersom med stor sannolikhet ingen kunde teckenspråk. Inte hade man heller nån större kunskap om dövblindhet. Jag känner till en kvinna kvinna som fick flytta därifrån. Nu hade hon tur för i personalen fanns en kvinna som var teckenspråkig eftersom hon hade döva föräldrar. Men efter varje längre ledighet blev den gamla kvinnan mycket sämre eftersom hon inte kunde kommunicera och för varje gång tog det längre till att "komma igen". Tyvärr är det så för döva idag också.Man försöker inte tillgodose behovet av teckenpråkig personal varken på äldreboenden eller i hemtjänsten. Och ändå vet vi att även döva åldras och behöver hjälp. ellem
SvaraRaderaKattis, Ulrika, ellem och Turtlan: tack som delar med er! Jag har ännu inte läst ut boken, men den är så gripande - och byggd på autentiska fall - att jag får ta den portionsvis.
SvaraRaderaDu kollar trycket regelbundet också ser jag😘
SvaraRaderaMonet: nej, väldigt oregelbundet, faktiskt inte sedan jag blev opererad och då var det nog skyhögt, för narkosläkaren satt hela tiden och hade koll på om det gick ner, innan jag skulle rullas in i op.salen ,-)
SvaraRaderaTvå gånger sedan dess; det var häromdagen när jag hade haft huvudvärk och pv prompt skulle kolla, men det var okej. Då vågade jag mig på ännu en koll. 144/85 ungefär.
Tack för medaljen!
SvaraRaderaVilket intressant inlägg och vilka intressanta kommentarer.
Jag får en fundering i min skalle när jag läser om hur det var förr mot idag. En bekant ung familj har ett så svårt handikappat barn att dom får ha personal till honom boende hos sig dygnet runt. Bra och tryggt för barnet, men hur är det för övriga familjen? Måste vara en stor oro och stress för föräldrarna. Och kommer inte syskonen i kläm?
Vet inte ens om så svårt handikappade barn får vara på "institution" idag, men om familjen inte orkar, vad händer då?
Ja det var vad jag började fundera på.
Kram/Anne i Mantorp
Anne i Mantorp: nu har jag läst ut boken. Aldrig har någonting i läsväg gripit mig som detta, det kan jag säga. Och det blir bara fler funderingar. Vilken bok!
SvaraRaderaellem: och det du berättar om kan ju inte vara såååå vanvettigt länge sedan? Femton, tjugo år? Ja, det är så bedrövligt så det är inte klokt.
Kattis: och jag undrar hur ni känner er, ni som lever i det här nu på 2000-talet. Minns jag inte fel har jag läst hos dig hur har fått kämpa för att få det bra för G?
Turtlan: samma sak för dig och din brorsdotter. Man tror att det är så långt bort i tiden det här och det är det ju, men ändå inte. Man minns ju bilderna från rumänska barnhem!
Ulrika: det är svårt att förklara; den är baserad på autentiska fall och jag ger den toppbetyg!