 |
| Från vänster Janne, Birgitta och sonen Fredrik som bor längre söderut, i Portland. |
... får vi nu på morgonen besked om att min australiensysters man - Janne - har gått bort.
Det är han som sitter till vänster på bilden.
Birgitta hittade honom död på badrumsgolvet och hon, som har en fraktur på höftbenet och nyss fått ny höftled och inte får böja sig ned, blev alldeles ställd!!
"Det tog nog bara fem minuter efter att jag ringt 000, så var ambulansen här, men då var det för sent", berättade hon nu på morgonen.
Så har då den första i familjen - förutom mamma och pappa - lämnat oss.
Birgitta och Janne träffades under hennes allra första vecka i Stockholm; det var 1964 , hon var tjugo och han fyra år äldre och sedan dess har dom hållit ihop i vått och torrt.
Det var hon som drev på det här med att emigrera (1970) till Australien och efter bara någon månad hade Janne fått arbete som reparatör på stora bulldozers ..,så köpte dom ett hus på en kulle och från köksfönstret kunde - och kan man förstås ännu - titta ut över Indiska Oceanen.
Nej så tråkigt att höra!
SvaraRaderaMan har ju fått följa dem genom åren, genom dig, och de känns nära på nåt sätt.
Många kramar till hela familjen. <3
Mycket sorgligt att höra. Beklagar förlusten. Hur kom det sig att det blev Australien och när flyttade de?
SvaraRaderaUlrika och Cruella: ja, det är trist. Min pappa dog 1976 och två år senare flytttade mamma till Argentinga och året därpå, 1979, lämnade Birgitta och Janne Sverige. Birgitta hade i sin ungdom varit au pair i New York och har alltid varit lite äventyrlig och så läste hon nån annons om att det behövdes arbetskraft i Australien, gick till ambassaden, skaffade papper, fyllde i och visade Janne, som skrev på :)
SvaraRaderaPå den vägen är det. Då var Fredrik 2 år. Lägenheten på Tomtebogatan var en hyresrätt, men segelbåten (som Janne byggt själv) såldes, så även Jannes p-garage på Kungsholmen, så dom hade ju ett litet - men inte alltför stort - kapital att börja med.Garaget hade han övertagit av sin förre chef, men så köpte Abba (inte kaviar, utan musikkoncernen) upp om inte hela kvarteret, så iaf där garaget var och då blev lönsamheten så dålig, så Janne stretade inte emot när Birgitta kom med förslaget att börja ett annat sorts liv.
Oh. Världen som ramlar över en. Må din syster och hennes familj finna den styrka de behöver.
SvaraRaderaSå sorgligt. Så hemskt att hitta sin älskade så.
SvaraRaderaBeklagar sorgen.Så gräsligt för din syster att hitta honom så
SvaraRaderaBabsan
Åh, så tråkigt att höra! Jag antar att det nu känns ännu längre till Australien, när amn bara vill vara nära. ellem
SvaraRaderaAnnannan, Babsan, ellem, Steel City Anna: min syster är en kvinna som är oerhört jordnära och Janne drabbades av svår cancer i munhålan för några år sedan och har sedan dess levt med sondmatning via en tub i magen. Dom sa redan innan han började sin behandling att det där skulle bli oerhört tufft och kanske inte gå att fixa, men det gjorde det, med undantag för att han bara fick mat via slangen. Dricka kaffe kunde han och han åkte dagligen till en espressobar och det var väl det stora nöjet; han som varit så matglad!
SvaraRaderaNu var det nog hjärtat och Birgitta lät fullkomligt samlad (pratade bara lite mera engelska än vanligt ..), men nog blir det ju ett annorlunda liv nog.
Tack för alla snälla ord; jag ska vidarebefordra dem till hon som nog aldrig läst en blogg ,-)
Så tråkigt och så hemskt att hitta sin älskade död. Det måste vara en stor chock. Varma tankar till alla er som sörjer.
SvaraRaderaJag tänker som alla andra att detta att hitta sin sen länge älskade man. Kommer någon tår här. Sen att vara så långt borta från henne som för dig.
SvaraRaderaStarkt att dra iväg så där till ett land långt borta. Hälsa många omtänksamma kramar från en värmlänning!
Åh, Elisabet så tråkigt. Det där är ett scenario som jag och min man - uppenbarligen födda exakt samma år som din syster och svåger lever med dagligen och stundligen. Jag har redan hittat min man två gånger livlös exakt så men vi har haft tur - han har kommit i tid för behandling av både hjärtinfarkt och stroke, snabbast och effektivast här i Frankrike (utan att reta upp någon som inte orkar höra om den eminenta franska sjukvården). Och här har vi inte på oss några offerkoftor heller - verkligheten är nog så påträngande.
SvaraRaderaMina varmastetankar går till din syster. Det är trots alla förberedelser praktiskt, ekonomiskt och mentalt ändå en fullkomlig livskatastrof att råka ut för. Och det kan jag bara vidarebefordra till något yngre bloggvänner - tag tillvara tid, dagar, skratt och goda relationer. Livet är faktiskt inte alls evigt vilket man förleds tro en bra bit upp i medelåren. Efter sjuttio börjar det hända saker... det ena på det andra. Så lev era liv väl och hoppas din syster har all den hjälp,och allt det stöd hon nu behöver i sin svåra situation.God Bless.
Evas blogg, Turtlan och Monet: det är tur att hon har sin son som fyller fyrtio i sommar. Han har åkt upp och ska hjälpa henne rent fysiskt; eftersom hon inte får stå på sitt ben och inte köra bil och bara åka runt på sin kontorsstol på hjul - eventuellt en månad till -. Och så har dom goda vänner; vänner som funnits där sedan J och B kom till Australien, även om många av dem - som ju var äldre - har gått bort. Flytta hem är inte ens att tänka på för hennes del; hon, som har så mycket värk, vill vara i värmen och så har hon ju sonen också.
SvaraRaderaTack för all omtanke!
Åh, vad sorgligt det är ibland, i det här livet... som vi alldeles för ofta tar för självklart att vi har och styr över. Varma tankar till dig och din syster med son.
SvaraRaderaMitt i min fantastiska resa förra veckan, när jag "hälsade på" tre av mina gamla vänner från förr på kyrkogården, blandades de glada lyckliga dagarna fyllda av härliga minnen med stor sorg över hur många rycks bort från sina familjer för tidigt. Och än en gång påmindes jag om att vara tacksam för varje dag när allt är som det ska.
Bloggblad: ja, det är sorgligt, men inte helt oväntat. J var snubblande nära att säga tack och hej när han fick sin cancer för ett antal år sedan och då trodde vi att nu är det färdigt, men han kom tillbaka! Min syster har flera gånger sagt att "jag kommer nog att åka dit först av oss", då hon har hjärtbesvär. Nåja, det blir inte alltid som man tror.
SvaraRaderaMen hon är en stark kvinna.