I kanske tjugo minuter hinner jag ta del av tankarna hos några ungdomar vilka nu är akademiker, men som kommer från icke-akademiska hem (och från landsorten).
En av dem, en ung kvinna från Arboga, berättar att hon skäms för sin dialekt och när hon nu pluggar på universitet så försöker hon lägga om till stocholmarnas sätt att tala.
Det pratas också om klasstillhörighet.
Och för första gången känner jag verkligen att somliga människor ser ner på andra, särskilt alla vi som är lågutbildade.
Och det kändes ..., så alldeles oerhört ledsamt.
Men så intervjuas en 26-årig man från Öland som läser filosofi och när han har pratat klart, vill jag nästan gråta. Vilken underbart klok människa! Den mannen gjorde min dag!
Här är en länk till programmet.
"Hur kan det komma sig att man börjar tro att man inte bara är smartare utan också godare för att man har en hög utbildning? Och varför säger vi att högutbildade är mer toleranta än lågutbildade?"
Om "white trash" handlar det också.
Det första programmet i serien finns här.
Och det är ännu mer intressant!
Här berättar den framgångsrike mannen från Lidingö hur det blev när Parkinssons sjukdom slog till och hur han numera ser på livet. Han berättar också om fördomar och hur man - helt plötsligt - kan hamna på "andra sidan".
När jag sedan åkte hemöver igen, då sändes Vetandets värld och det handlade om Citybanans tillkomst (i Sthlm) och var hur fascinerande som helst!
Tänk, så mycket man får lära sig via radion!
Här är en länk till det programmet!
Jag ska lyssna till programmen. Tack för länken. Ledsamt att du kände som du gjorde - att se ned på andra, oavsett var på samhällsstegen man befinner sig är ju oursäktligt. Om du vill se ett liknande perspektiv tipsar jag om att det är sista minuten för dokumentären om Leif GW Person - Min klassresa - tror jag den heter. Finns på SvtPlay i två delar och är oerhört belysande och intressant på samma tema.
SvaraRaderaMonet: den serien har jag sett och den var intressant; för honom var det ju väldigt viktigt att revanschera sig, eller rättare sagt, att revanschera sin uppväxt.
SvaraRaderaFamiljen jag jobbade åt som hästskötare tillhörde en adlig ätt, medlemmar i Riddarhuset. Jag häpnade över klasstänket och hade jag inte flitigt skrivit hade jag förmodligen nu i efterhand trott att jag drömt alltsammans. Det är väl som så, att för oss vanliga svenssons, är den svenska klassuppdelningen sedan länge avskaffad. Har man däremot befunnit sig på "toppen" är man kanske mer mån om att... hålla fast vid det som varit?
SvaraRaderamossfolk: så är det säkert och det kanske inte är så underligt; det man växer upp med osv .., men det är ändå hemskt.
SvaraRaderaMossfolk, tycker du verkligen att klassbegreppet är borta i övrigt? Det kan jag inte se. Men idag handlar det mer om kulturellt än monetärt kapital.
SvaraRaderaCruella; Ja och nej. Jag hade inte tidigare stött på den subjektiva klassidentiteten så tydligt - i det fallet handlade det definitivt snarare om ett kulturellt än ett monetärt kapital. Till vardags stöter jag annars ytterst sällan på ett uttalat klassbegrepp. Därmed absolut inte sagt att det inte finns klasskillnader! Även om vi, jämfört med många andra länder, har en relativt jämnlik tillgång till såväl vård som utbildning (jodå, det går att diskutera det också) är det naturligtvis stora skillnader på människors socioekonomiska förutsättningar.
SvaraRaderaInom forskningen dras väl paralleller mellan klass och inkomst, utbildning samt bakgrund. Jag är inte alldeles säker på att ett samhälle helt utan samhällsklasser är nåbart eller ens något att sträva emot. Människors lika värde däremot... och förmågan att se andras kompetens -där finns ett hästjobb att göra (är det kanske i vissa fall kopplat till klass? nu fick min tröga föräldraledighetshjärna något att fundera på -tack som ifrågasatte :))
Väl bekomme:)
Raderacruella och mossfolk: sen är det ju förstås så här, att i mångt och mycket beror det säkert också på var man har vuxit upp. Hemma i Malå fanns ingen adel och jag minns aldrig en enda gång att jag reflekterade över att någon skulle vara "förmer" än någon annan och definitivt inte på grund av (eller tack vare) en högre ekonomisk standard.
SvaraRaderaPå besök hos en god vän blev jag ombedd att hämta bullar från frysen. När jag öppnade locket trodde jag inte mina ögon; där, i plastbyttor, låg hur mycket sedlar som helst!
Det var nog första gången jag insåg att allt är inte som det ser ut, men för övrigt stack ingen ut.
Kanske tyckte man att läkarna var lite "förmer", men ingen annan.
Någon hade tre snöskotrar ..., det var väl nåt sånt i så fall?
När vi sedan flyttade till Ystad, fick jag nästan en smärre chock.
Där fanns allt det där som inte fanns hemma.
Där fanns människor som verkligen hade gott om pengar och som visade det tydligt och där fanns också påtagliga klasskillnader och allt det var nytt för mig. Stora gods och gårdar .., och en attityd av att det inte var skamligt att visa upp sina pengar (inget fel i det; pengar som man förtjänat på ett ärligt sätt - ja, men så roligt för dem!), men det hade jag heller aldrig upplevt.
Hemma var också bemötandet från människor/kunder osv rakt av jämlikt.
Här - särskilt sommartid när trogna sommarkunder återvänder som dom alltid gjort sedan deras föräldrar hade sommarhus här nere - kan man märka en tydlig skillnad i bemötandet. Ett von-oben-bemötande, om ens alls ett bemötande.
Programmet som jag lyssnade till igår .., och förvåningen när jag körde och lyssnade, var väl att så UNGA människor kunde ha en sån syn på andra människor och en sån rädsla att inte leva upp till sina egna förväntningar på hur man TROR att det ska vara, ja, för att vara Rätt. Frånsett då ölänningen som läste filosofi :) Lyssnar man till program nr 1; den här lidingömannen som drabbats av parkinsons - med ett eller två s - då inser man ju verkligen att klasskillnader finns! (Men den biten hittar jag inte här, i den här lilla pluttdelen av vårt land. Här, på Ejdervägen, alltså ,-)
Ska lyssna och återkomma i mån av tid i dessa bråda studentens lyckliga dar - sånt här har jag hur mycket tankar som helst om, klassresenär som jag är i flera generationer!!
Raderacruella: du är så välkommen med dina funderingar! Dessutom är såväl du som mossfolk bra på att formulera era tankar!
SvaraRaderaLycka till med studenteriet!
Likatråkigt är det omvända perspektivet som det nästan aldrig talas om. Varför heter programmen "akademikerjävlar" t ex? Varför är det ok att slå uppåt och få för sig att alla med högre utbildning skulle se ner på andra? Vad är en "von oben-attityd" och hur yttrar den sig? Är det sommargäster från storstan som beter sig illa på något sätt?
SvaraRaderaLyssna på programmet så förstår du.
RaderaMonet: ja, det har du rätt i! Men det omvända har jag själv inte varit med om; eller ens hört, men det finns ju, det är väl därför programmet har den rubriken, för att hon har hört det sägas på det viset?
SvaraRaderaOch ja, det är lika galet vilket som.
Jag känner en oerhörd yrkesstolthet, men uppmanar alltid våra unga sommarjobbare att läsa vidare. Inte för att det skulle vara nåt fel med att arbeta i butik, utan för att det är så tungt och slitsamt, att få har möjlighet att arbeta heltid och för att vårt yrke så småningom säkerligen kommer att försvinna.
På din sista fråga svarar jag "ja" :)
Långt ifrån alla, dock!
Jag har lyssnat på programmen, förstått och ställer min fråga ändå. Jag har egen erfarenhet av hur en kollega till mig på den reklambyrå där jag då arbetade som projektledare och copywriter och hon i recptionen, trakasserades till självmordets gräns av sin kvinnliga chef och hennes medföljare. Min kollegas brott: hon varnyligen frånskild med tonårsbarn och i ekonomiska svårigheter och kom från en borgerlig miljö, var välutbildad, hade ett ingift namn som lät adligt och var kopplat till en världskänd författare. Hon bodde på Östermalm, talade som man gör där, uppträdde bildat, vänligt och var klädd med "stil" som din friherrinna, Elisabet. Hon hånades öppet, man härmade henne, hon beordrades kvar i sin reception under gemensamma kaffestunder, bjöds aldrig med på de gemensamma uteluncherna, tvingades till nedvärderande uppgifter - ja det var fullkomligt gräsligt. Jag demonstrerade genom att bjuda henne på kaffe i mitt rum, stanna kvar och äta medhavd mat tillsammans med henne i köket och hjälpa henne med de tunga och krävande jobb man lade på henne. Plus att jag sa ifrån till högsta cheferna och det hela fick förstås ett stopp.
SvaraRaderaVem var kvinnan/chefen som betedde sig så här? Från ursprungligen sk enkla förhållanden, hade arbetat sig upp men aldrig greppat "koderna" under sin klassresa. Klädde sig som hon trodde originellt - lite Gudrun Sjödén-aktigt men utan minsta känsla. Ilsket färgat hår till lika ilskna läppar och naglar och svulstiga smycken. Var själv nyligen gift med näringslivsperson hon troligen haft en affär med. Inga barn men så småningom stor villa i Fina norrförorten där värderingar, koder, statussymboler och också språket var likadant som Parkinson-patientens i programmet .Att ha fått en underställd som hade allt det här hon själv åstundade med sig sedan barnsben, utan åthävor, utan skryt eller försök att göra sig förmer klarade hon helt enkelt inte och försökte därför mobba ut henne å det gräsligaste.
Det gick bra så småningom. Min kollega är idag lyckligt omgift, fick ett jobb där hennes behagliga sätt och många språkkunskaper togs tillvara och har idag fantastiskt framgångsrika och kreativa barn och barnbarn och ett bra liv - långt från de förnedrande år då vi möttes. Vi är än idag vänner.
Om du tar Leif GW Perssons "revanschlusta" som du kallar det uppfattar jag det inte så. Han beskriver med stor kärlek och ömsinthet sin pappa - Gustavs grabb som han är. Sakligt berättar han om familjens levnadsförhållanden under en tid då det var möjligt för barn att faktiskt studera vidare och det gjorde han ju också. Hans morfar var ju förmögen så den delen kände han till och snabbt kom han genom sin elitskola - på Östermalm - in i en samhällsklass långt från sin egen. Till skillnad från min gräsliga chef anammade han snabbt allt detta, mest genom sin intelligens och studiebegåvning. Nu är han sen länge professor, rik som ett troll, bor på sörmländsk herrgård och är en av Sveriges populäraste personer. Har någon hört honom uttala sig förklenande om vare sig hög-eller lågutbildade? Utövar han någon slags revanschlusta mot sin uppväxt annat än det trista hatet mot sin mamma och talar han förklenande om landsort eller brist på bildning? Har han lagt om sitt eget sätt att tala för att smälta in i några högre sammanhang. Inte vad jag vet.
Under våra många permanentbosatta år på Yxlan i Stockholms skärgård handlade vi på somrarna på ICA Blidö. På Blidö som anses "finare" än Yxlan bor många sommargäster från Stockholms innerstad. Bilparken ändras på färjorna och affären går över till att bli en liten östermalmshall med gåslever och franska ostar. Damer med hatt och stora solglasögon kindpussas vid kundvagnarna och äldre män i halmhatt som dom köpt på Rivieran stuvar in läckerheterna i den minimala Porschen. Retar jag mig? Inte det minsta. Har heller aldrig hört eller sett någon av de här personerna bete sig illa eller högdraget eller von oben mot personalen eller stt det skulle klagas på det.
Och vill jag tilläga: de flesta av de sommarvikarierande ungdomarna i den lilla ö-affären beter sig ljusår ifrån det du beskriver hos dig. Här finns inga "ljufvliga, underbara, snälla och omtänksamma ungdomar som skall studera vidare till det ena eller det andra". De unga personer som står i kassan snackar bara med varandra mellan tuggummituggandet, Slänger iväg varorna på bandet huller om buller, slår fel i omgångar och ursäktar sig inte ens. Hjälpa till att packa i en påse om det behövs - glöm det. Fråga någon i gången om en vara man inte hittar - glöm det. Bli sedd i kassan och vilja dela ett vänligt ord? Glöm det - här stirrar man ut i tomma luften och som kund är man verkligen behandlad " von oben" . Bara för att återigen belysa att det finns ett omvänt perspektiv här.
SvaraRaderaDet här är ungdomar från Norrtälje med omnejd, sedan länge klassad som "arbetarstad utan studietraditioner". Sveriges yngsta mammor sedan lång tud också för det är enda alternativet. Tacka attan för att de retar sig på oss som köper SvD och färdig Skagenröra och hämtar ut Chablis från Systemet och Valium från apoteket hos dem.
Nu håller det tack och lov på att ändra sig - Norrtälje är en snabbväxande stad, pittoresk och med flera universitetsutbildningar förlagda dit, nära till Uppsala som det är. Men de genuinaste människorna - de som heller inte ser ner på oss som körde en gammal vintage-Merca under åren var Pelle på Macken, El-Lasse som kom i ur och skur. "Lilla Bengt"- busschauffør, grannee, gudabenånad poet och snöröjare och allämn räddare i nöden. Plus den trevliga, "normala" personalen i affären under resten av året och icke att förglömma, alla på Blidö vårdcentral, år efter år framröstad som Sveriges bästa.
Monet: bara en kortis: inte retar jag mig på om någon kindpussas vid kundvagnarna, bär halmhatt eller handlar dyrbara läckerheter! Det är helt andra saker det handlar om. Det är ett slags mästrande som är svårt att förklara, men som finns, naturligtvis inte hos alla!
SvaraRaderaOch inte bara i affären. Vi som har båt i båthamnen här, får köra bil till hamnen och vi har en liten dekal på framrutan som visar att vi har tillstånd. Det slår ändå aldrig fel; alltid är det någon sommarsemestrande som viftar och pekar och när man vevar ner rutan, så får man uppläxning för att man kommer med bil, jodå, för dom har varit här sedan barnsben och vet minsann!
Det är den sortens mästrande jag menar.
Och i affären: en nonchalans mot vardagskunderna, mot gamla tanter och farbröder som inte är tillräckligt alerta i kassan.
Att personalen på Blidö uppträder som dom gör - enligt dig - är förstås trist, men inte tror jag ju att just arbetarbarn, eller barn till ensamstående föräldrar, skulle vara särskilt ohyfsade, det är i alla fall inte min erfarenhet efter alla år i butik.
Jag har varit med om ungdomar med de allra tjusigaste betyg och från de allra bästa hemförhållanden som inte alls varit lämpliga att arbeta med service; jag tror mer att det är en fråga om personlig läggning.
Ps. Till syvende och sist är det ju också butiksinnehavarens ansvar att se till att personalen uppför sig som den ska! Dålig utbildning när det gäller sommarpersonalen, alltså. Ds.
SvaraRaderaDet där du kallar mästrande är i min bok ett beteende som finns hos vissa individer, oavsett ursprung. Det är lika trist, ouppfostrat och obildat från vem det än kommer. Och det kan lika gärna vara från någon som av olika anledningar anser sig vara förmer, utan att för den skull tillhöra varken adel eller överklass. I Roslagen där vi bodde många år fanns motsvarande beteende som du beskriver - ilskna gubbar eller tanter som gärna tillrättavisade oss "nykomlingar" med hänvisning till någon slags osynliga regler som funnits sen 1700-talet när deras familjer slogs sig ner på ön som fiskare, båtbyggare eller småbönder. Riktiga "rospiggar" mao och det blir man först efter många generationer.
SvaraRaderaI deras fall var det ofta med hänvisning till att man var "markägare" och i tidernas begynnelse sålt av tomter till besuttna stockholmare på 1800-talet när sommarhusbebyggelsen tog sin början. Hävdelsebehovet gentemot "överheten" sitter måhända i sen den tiden? Låter lite som samma sak hos er.
Det lustiga var att i vår närmaste lilla skärgårdsby med några få fastboende - alla med rötter långt bak i tiden - fanns det inte mindre än FYRA adelsfamiljer. Med såna namn och Riddarhuset och allt vadsom på ytan tillhör, inklusive permanentboende i Stockholms innerstad.
Det fanns inte tillstymmelse till snobbism, manér, von oben-beteende eller några se-ner-på-beteenden hos någon av dem. De hade alla vuxit upp med sina skärgårdskompisar och var lika goda vänner i vuxen ålder. Klasstänk - glöm det, de var och är alla moderna människor som aldrig skulle drömma om att bete sig det sättet. "Noblesse oblige" sa man förr och i det ingick just att man behandlade sina medmänniskor på ett värdigt, vänligt och respektfullt sätt. Undantag som i Mossfolks fall finns alltid och kanske i Ystad också, vad vet jag. Här i södra Frankrike förekommer den sortens "nouveau-riche-beteende" hos vissa grupper bosatta mest bortåt Nice och Cannes men de hålls mest för sig själva - övriga skandinaver här är precis vanligt svenskt folk - inte några miljonärer som du själv trodde att vi var och också direkt frågade mig om när vi precis flyttat hit om du minns.
Håller för övrigt helt med om att sommarbetande ungdomar ska lära sig vad ett serviceyrke innebär och tror nog att dét också varit intentionen. Men du har ju själv sett stressen inför turistinvasionen i småaffärer så det har nog inte hunnits med- eller följts upp snarare.