Under ett års tid eller lite mera, umgicks vi nästan dagligen, det var under skoltiden i Lycksele.
Vi hade - och har ännu - samma humor och visste i princip allt om varandra.
Sen skildes våra vägar förstås - som det så ofta gör - och vi var verkligen bara vänner.
Nu på förmiddagen så ringer han och samtalet flyter på som det alltid har gjort; ja, det spelar ingen roll om det är ett eller fem år sedan vi senast pratades vid. I fyra år har han varit pensionär och har man arbetat i gruvan klarar man sig bra på den månatliga utbetalningen, men vad hjälper det, när livet tippar överstyr?
Jag får höra om prostatacancer av den mer elakartade sorten, om nio veckors strålning på universitetssjukhuset i Umeå och om ensamma kvällar i patienthotellets rum och i sällskap av en hel svärm med orostankar. Mest tänker han på ungdomstiden och så snidar han knivar på terapin.
Nu är han på hemmaplan och rejält "svedd" i skinnet.
Det var för övrigt han - som en sen höstkväll i Lycksele 1969- lärde mig det latinska namnet på Ölandstok.
❤️❤️
SvaraRaderaBabsan sa: ja, jag undrar just vad du sa ,-)
SvaraRaderaVi har ju också Umeå som regionssjukhus och jag har ofta tänk på just detta med att få en svår sjukdom och måste vara så långt hemifrån. Inte nog med att man är svårt sjuk, man har sina närmsta 40 mil bort. Ångest säger jag bara.
SvaraRaderaEva på Frösön: ja, tänk vilken skillnad i jämförelse med alla som kan få behandling på den ort där dom bor!
SvaraRadera