Elisabet

Nåt som gjorde mig varm ....

Jo, att jag äntligen har tagit mig an linneskåpet och tänk, då infinner sig en slags ro.
Har man många andra saker som snurrar runt i huvudet, då måste i alla fall jag själv ha nån slags ordning och reda i garderoberna. Just så.

"Va? Är allt redan gjort?!"

Nåt annat som  v e r k l i g e n gjorde mig - inte bara glad - utan på gränsen till lycklig, var att komma till jobbet och upptäcka att dom som arbetat förmiddag hunnit med så mycket!
Brödvagnen var klar, kassorna räknade, all tobak/snus påfylld, datumkoll var också gjord, brödskåpet välfyllt, ja, men det var liksom ingen hejd på hur energiska förmiddagsgänget varit!
Tack Marie och Cornelia A!

Arbetade tillsammans med Erik (ni vet, han som Sonja tyckte var en adonis ...) och jag sa ute på lagret att det var väl lika bra att be om förlåtelse innan man hamnar på Hallandspostens löpsedel.
Jo, det har hänt mer än en gång att jag kramat om mina arbetskamrater, eller lagt armen om dem, såväl töserna i charken som chefen, Joakim, Hampus och Erik och i dessa #metoo-tider så vet man inte .., tänk, om dom har trott att jag haft andra avsikter!
Erik looooog och sa att nääää, nåt sånt hade han inte trott om mig.
(Det här är inget raljerande över #metoo , utan jag menade verkligen det här med ursäkten).

På bilden kan man tro att jag har kortklippt mig.
Det har jag inte; det är uppsatt men rufsigt när jag precis tagit på mig arbetströjan och läsglasögonen har åkt på sniskan och min näsa är sned och vind efter bilolyckan, men det struntar jag i.

Valdemar och Barbara ...
En till sak: i kassan ikväll hade jag ett äldre par i kassan och dom kunde bara ytterst lite svenska. En man och kvinna. Jag frågade om dom pratade svenska och mannen sa "bara lite, lite".
Då frågade jag vilket land dom kom ifrån?
Det förstod dom inte .., så jag sa .."Kosovo ..?"
Aha, då begrep mannen och utbrast: "No, no: Polen!"
Jaha, på det viset.
Och så pekade jag på mig själv och sa Elzbieta, ungefär som dom uttalar mitt namn och då gick det bra .., då presenterade mannen sig och sa att Valdemar var hans namn och hans fru log och sa "Barbara", som uttalades ungefär som ordet barbar, men med ett a på slutet. Barbaaara.
Rara människor.

Ja, det var min glädje.
I alla fall för idag.
(Så här kan man tydligen också uttala Barbara på polska, men så sa inte kvinnan i affären).