Elisabet

Tittut!

Onsdag betyder ledig dag och oj, så ljuvligt!
Igår slogs nog årsbästa vad beträffar antalet inkommande postpaket och enligt schemat skulle det bara vara Malin och jag själv (frånsett Cornelia i delikatessen), men nu stannade Mange kvar och hjälpte oss. Han tömde dom enorma pappemballagen - sprängfyllda med paket - lastade paketen på vagnar som togs till kassan och så registrerade jag och fyllde på i hyllor och på golv.

När den allra sista vagnens paket skulle plockas upp, hade jag så ont i höften så jag ville gråta, men det behövde jag inte ens knysta om ..,. Mange tog resten. U n d e r b a r t!

Innan kvällen var tillända hade så många paket lämnats ut, så jag kunde "möblera om" lite i hyllorna;  ja, ta från högen som stod på golvet och flytta dem till själva paketavdelningen. Och hyllavsnitt där det var väldigt trångbott, ja, där fick paketen nya platser.
Härligt .., och så mycket mer lättarbetat när det är inte är så vansinnigt trångt på de olika hyllplanen!

Kom hem vid halv nio och hade föreslagit friherrinnan att titta förbi innan hon nu på morgonen skulle åka till Västmanland (jag lär mig Ulrika ,-) och tanken var att jag skulle göra minipajer med Wästerbottensost, men jag var så slut på, så något sådant var inte ens att tänka på, nej, det blev nåt mera lättsamt.

Sen ny dag.
Ny giv.
Nu på morgonen en sväng till Flygstaden för att köpa julklapp till jobbet.
Vi ska ha ett lotteri och nu hoppas jag att den som får mitt paket blir glad - det skulle jag bli -.

Och så har jag sett till att Lantmännen i Harplinge ökar sin vinst rejält i år, då jag snart kan bli grossist när det gäller små ljusslingor! En av slingorna fungerade inte och inte hade jag kvittot kvar heller, men se det var inga problem alls, det var bara att komma och få en ny förpackning!
Ååå, så jag tycker om såna människor som hyser tillit till kunderna!

Hos Lantmännen finns nästan allting, framför allt nu i juletider, ja, det är lite som Panduro!
Och alltid så fint exponerat är det, tänk, vad sånt gör.

En fin och tät julgran har också inhandlats, men inte i Harplinge, utan i affären i Haverdal.
Chefens svåger (en storvuxen och alltid så vänligt leende man i 45-årsåldern) är det som står för leveransen av granarna och jag undrar om vi någonsin har haft ett så fint exemplar.

Stört omöjligt var det för mig att rycka upp granen från den ställning den stod i, men då sprang genast Valentin - mannen som alltid sitter på en låda utanför butiken och får pengar - fram och erbjöd mig sin hjälp! Vilken pärla! Inte bara lyfte han upp den; han nätade den också och bar den till bilen och pytsade in den. (Ja, han fick rejält betalt).
Tänk, om denne genomsympatiske man kunde få ett arbete, i stället för att sitta där ute i kylan och duggregnet!

Nu ska här städas lite .., hundarna ska på promenad .., och från min utsiktspunkt här vid datorn ser jag ett ständigt flaxande vid fröhuset .., och så har jag lagt ut kokt ris, gammalt bröd och äppelskivor och åtminstone lilla rödhaken verkar belåten.

Ja, så fortgår livet här i landet Halland.
Och detta lyssnar jag till i skrivande stund.
Och apropå norska ...

Då kommer jag ihåg nånting annat! 
I Bentes det bästa hade jag skrivit att det skulle bli så skönt för henne med hiss i nya lägenheten, ja, på grund av dåliga lungor. Nej, så var det inte, i alla fall inte enbart; Bente är diagnosticerad för ME och om det kan man ta del av här, vad det handlar om, för den som inte vet.
ttps://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3948313?utm_source=maloueftertio_fb&utm_campaign=maloueftertio