Elisabet

Fredag ....

Den sista lediga dagen av tre.
Nog är det väl helt obegripligt, detta att jag som varit så extremt morgonpigg under alla år, plötsligt är mer eller mindre stendöd på morgnarna. Kanske är det allt det gråmulna .., duggregnet .., bristen på ljuset, ja, som gör det?

Vid sjutiden hör jag hur Shejken skäller våldsamt från vardagsrummet, så jag springer ner för trappan .., tar honom i koppel och går en sväng med den lurvige.
Sandaler på barfotafötter, nattlinne under en gul reflexjacka .., och jag sänder en tyst bön att jag inte måtte möta en enda människa och det gör jag inte heller.

Lite senare på förmiddagen är tv:n påslagen och där visas reprisen av gårdagens Gokväll och "Gör om mig". Stylisten säger till kvinnan som ska förvandlas att "jag förmodar att du är en sån som inte går ut med dina hundar klädd hur som helst och det är bra".
Ungefär så.
Jag tänkte att det är tur att stylistdamen inte bor nästgårds; kanske hade hon fått en chock om hon sett mig.

Lite senare ringer friherrinnan.
Idag får hon lämna sjukhuset - om nu inget tillstöter -.
Hon berättar om en snarkande salskamrat och hur hon givit upp alla tankar på sömn slut lämnat sängen och satt sig att sova i allrummet, men nu är det slut på det roliga, nu vankas hemfärd.

Själv åker jag och handlar.
I delikatessdisken står två ljuvliga smörgåstårtor och jag tänker att en bit kunde ju bli bra till friherrinnan, men arbetskamraten Pernilla säger att "men Lena tycker ju inte om smörgåstårtor med leverpastej i botten ...", och tänk, det hade jag glömt.
Då blir det ingen sån.

Utanför affären sitter Valentin och framför honom, på marken, står en liten plastbytta där det ligger ett antal mynt. Sedlar - det vet jag - stoppas i fickan, annars blåser dom väl bort.
I morgon är sista dagen utanför affären, nu ska han och frun köra hem till Rumänien; till son och dotter och Valentins mamma som tar hand om sina barnbarn när mamma och pappa är långt hemifrån.
Två dagars körning väntar och jag frågar om dom bor i hus och jo, det gör dom, men där finns ingen isolering, så det är kyligt och dragigt.
Om han kommer tillbaka?
Det vet han inte.
Kanske.
Jag tänker på säcken med solrosfrön till fåglarna som jag har köpt och jag tänker också på smörgåstårtan i min kasse och skäms när jag bara lämnar tjugo kronor i byttan.

Mammas mormor i mitten.

Jaa, du mamma .., jag vet precis vad du skulle säga om du såg detta.
Jag vet precis också hur du skulle agera.

"Men käre Valentin! Ta din fru och flytta in i det rum som är ledigt hos mig, ja, det som finns på övervåningen .., vi kan äta middag tillsammans om kvällarna, nej, nej, det kostar inget, vi är alla syskon ..!"

Tänk, om allt i bibeln stämmer!
Tänk om jag en dag ska stå till svars för det jag har gjort och framför allt: det jag inte har gjort.
Man kan bli kallsvettig för mindre.

Sen åker jag hemåt och dricker kaffe (nyöppnat paket Zoegas, sååå gott!), den första koppen för idag. Tre hundar möter mig i hallen .., två skäller av glädje, den tredje - Nelly - viftar bara på svansen.

Ikväll kommer ännu en hund; då exets Meja ska tillbringa helgen hos oss, men innan dess kanske Shejken fått åka hem till matte.

Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen. Foto: Ruud Jonkers

Sist av allt: igår snavade jag över en dansk dokumentär med titeln "Venus - låt oss tala om sex -".
Följande står att läsa i programförklaringen:

När de danska filmarna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen kallar till casting för en dokumentärfilm dyker över 100 unga kvinnor upp. En efter en sätter de sig framför kameran och börjar öppet och utforskande berätta om sex, kropp och erotik. Filmarna inser snart att det som var menat som en casting utvecklar sig till själva filmen.

Jag måste säga att jag fylldes av sån innerlig värme när jag tittade på den här filmen!
Här ställer eller sätter sig kvinnor - en efter en - och svarar på raka frågor och all rekvisita är en enkel bakgrund och det är nästan bara kvinnorna som är i bild. 
Eller enbart. 

Men varför tyckte jag då så mycket om den här filmen?
Jo, för att jag har alltid varit så blyg och jag blev tidigt mamma och nåt uteliv var det aldrig tal om. Erfarenheten är ytterst begränsad. 
Men här i filmen, där är det ju mest kvinnor i 25-30-årsåldern som berättar och då ser jag att det är inte så värst annorlunda nu i jämförelse med  d å.
Och programmet är så  l å n g t   från porr som man bara kan tänka sig.

Ja, jag fylls helt enkelt av sån värme inför dom här unga kvinnorna som .., ja, som vågar lämna ut sig så här och ändå inte.
Jo, men det var ett fint program som jag - liksom kvinnorna som gjort filmen - önskar skulle visas i skolorna.

Här är en länk där filmmakarna intervjuas och berättar om hur det hela gjordes.
Och här en länk till själva filmen.