Elisabet

Mitt eget bästa ...

Det är många småsaker som som glatt hjärtat den här veckan.
Ett telefonsamtal med sonen som just då är på väg till affären för att handla, t.ex.
Tio minuters surr och mycket skratt.
Och sen .., glädjen över att ätteläggarna - alla tre - tycker sig ha hittat rätt i tillvaron.
Och att dom vågar ge sig på nya saker.
Att våga språnget. (Skriver hon som varit affärsbiträde i hundra år).

Insikten att man faktiskt kan ligga i sängen tills klockan är nio på morgonen och detta utan att hela dagen är fördärvad, ja, det tog mig drygt sextio år att komma dithän.
Nu är jag där.
Eller är det helt enkelt latmasken som slagit läger hos mig?

Att friherrinnan fick lämna sjukhuset efter hjärtflimrandet, det kändes också bra.

För att inte tala om gårdagens krönika i DN, författad av Anna-Lena Laurén.

Och hur varmt som helst blev det i hjärtat när jag igår upptäckte femåriga Lilly som stod där i mittgången i butiken och vinkade så snällt till mig. Det kanske är sättet hon vinkar på .., så där lite försynt bara och jag tänker att detta att få barns tillit, det är för mig nästan det bästa som finns.
På Instagram skrev jag att känslan är densamma som när man blir godkänd av en katt.
Lilly berättade att hon är fem år och att hon kan gå ned i split.
"Man kan också säga spagat ...", förklarade hon.

Ja, det var nog mitt bästa den här veckan.