Elisabet

När man går åt var sitt håll ...

Tösens inköpslista, då, för ett par år sedan.

Ikväll kom lilltösen på sju, åtta år in i affären; hon som i somras högljutt hälsade mig välkommen tillbaka från flera månaders sjukskrivning, då, när hon stod i kassakön mitt emot mig.
Hon som gjorde mig så innerligt glad!
Nu har jag inte sett henne på länge och senast var hon sig så .., ja, lite olik.
Rufsig i håret .., så mycket mera dämpad.
Och jag har tänkt att hennes pappa har haft sin syster på besök, eller möjligen sin svägerska, de gånger han tittat in i affären och handlat.
Aldrig med sin fru.
Flera gånger dessutom.

Idag kom den här rara tösen och jag hade kö i kassan, men hon sträckte bara fram nånting som skulle återlämnas och så looog hon sitt finaste leende och jag sa hur roligt det var att se henne, det var så länge sedan och då sa hon att .."du förstår, vi har flyttat och pappa också, nu bor jag inte längre här, jag bor i ..., men jag har saknat dig också".

Då förstod jag.
Hade det nu inte varit kö med människor som väntade på sin tur, hade jag lämnat kassan, gått runt och omfamnat henne, men det kunde jag inte. Men jag ska allt skriva ett litet brev till henne och berätta hur mycket hon har betytt för mig.

Här nedan har jag kopierat ett inlägg från augusti 2016.
Det handlar om just den flickan.

"Igår i kassan .., det är lilla ... 5 år, och hennes mamma och lång kö bakom.
"Hej Bettan!" ropar .... som är den mest pratglada lilla fröken man kan tänka sig.

Hela hon smajlar

Och efteråt, när varorna packas i, hör jag henne fråga sin mamma ..."mamma, när blev vi kompisar egentligen, Bettan och jag ...?"