torsdag 26 april 2018

Trafikkaos i centrum .., hjärnsläpp och akuten.


Igår ledig dag.
Friherrinnan på besök (hjälp med utprovning av hennes strandklänning) och kaffe på altanen.
Solsken.

Senare på eftermiddagen hämtar jag pv vid jobbet och vi åker till Biltema på Stenalyckan där han köper färg till segelbåten och därefter får harry manikyr (klorna klipps i ett huj!) och så hemöver.

I trakten av Lynga Lax får jag helvetiskt ont på höger sida av buken, en slags kramp som jag har varit med om flera gånger under säkert femton års tid och jag skyller det på ärrbildning efter endometriosoperationen då det mesta av inredet i den nedre regionen togs bort.
Den här gången får jag såna smärtor att jag fäller sätet bakåt och ligger där och kvider och till slut får pv stanna och jag mer eller mindre vacklar ut och drar efter andan.
Efter en stund är det bra igen.(Det här har jag varit med om många gånger, men kanske inte så här våldsamt).

Så ska vi handla i affären och det gör vi, för sen tänker vi äta kvällsmat nere i Skallkrokens hamn.
Jag lämnar av pv och åker hem och hämtar diverse verktyg, samt tallrikar och bestick och maten förstås. Och så iväg igen. Redan i affären när vi handlade kände jag att nånting var fel ., att jag inte kom ihåg ett enda namn på mina arbetskamrater och nu, i bilen på väg till hamnen, känns det oroligt inombords.


Det är som om jag inte får ordning på hjärnan.
En före detta arbetskamrat kommer promenerande med sin hund och jag vet ju vem hon är och var hon arbetar, men vågar inte prata för mycket med henne, rädd att avslöja mig.
Vad var det nu hon hette ...?
På himlen seglar mörka moln.


Och medan pv skrubbar båtens köl och hela nedre partiet, pratar jag med en bekant man från affären. Han köper alltid en ask cigaretter, men se namnet har jag tappat bort och vi pratar om hans hund som har en stor knöl vid halsen och mannen börjar gråta när han berättar om vad han tror väntar: ett liv utan hund.


Så, när pv är klar, äter vi kvällsmat på klubbstugans veranda och ute i hamnen ser jag två mindre båtar - en som kommer, en som ger sig av till havs - och jag kan fortfarande inte komma på mina arbetskamraters namn och en hel drös andra namn heller.
Pv säger att vi ska åka hem - han är klar nu - och han tycker att vi ska åka till akuten.
Det vill inte jag.

Kommer hem, AP säger att jag MÅSTE ringa 1177 eller åka in akut och okej, jag ringer, men får lägga på luren tre gånger innan någon svarar; helt omöjligt är det att veta vilket årtal vi befinner oss i! Pv tycks förskräckt.

Till sist känner jag mig mer eller mindre tvingad att åka in., jag byter kläder, tar på mig representations-behån och så iväg.

I bilen frågar pv mig allt möjligt.
Vad heter USA:s president? Ingen aning.
Vad heter vår försvarsminister?
Kungahusets medlemmar, hur är deras namn? (Klarar jag galant, men inte Carl-Philip och Sofias barn och hur skulle för övrigt pv veta om det är rätt eller fel ...?)
Det är som om hjärnan är så  s e e e e g  och mycket kommer jag på när pv säger första bokstaven i namnet, men inte utan den hjälpen.
Nja, nånting är ju bevisligen fel.



Det är nästan tomt i väntrummet när vi kommer fram och jag får bums komma in i ett undersökningsrum där en sköterska (hon heter Eva och är född i Eslöv i Skåne) tar EKG och blodtryck (som är högt) och sen får jag göra vissa tester och hon tycker väl ändå att det ser bra ut, men visar mig till ett undersökningsrum där jag ska invänta läkare.

Och vi väntar och väntar och väntar och väntar.
Att jag inte är prio 1, det kan jag verkligen förstå, för jag blir allt mer alert på att komma ihåg saker och till sist sitter det mesta. Pv är trött .., harry är i bilen. Tre tidningar finns i ett tidningsställ på väggen; den ena handlar om golf - att få till den rätta putten -, den andra om bilar och den tredje om att våga bli gråhårig - det är tidningen M -.
Jag läser dem alla.

Vid halv två är jag så pigg att nu vill jag inte längre vara kvar och någon läkare ser jag inte skymten av och det gör mig inget heller, jag är ju så pigg .., så jag ringer på klockan och en vänlig sköterska kommer och jag förklarar att jag vill skriva ut mig själv och åka hem; att ta upp ett akutrum när allt känns bra, nä, det vill jag inte.
Hon konsulterar läkaren som har fullt upp på kirurgen och kommer sedan tillbaka och säger att jodå, det är okej, om jag verkligen insisterar (det gör jag) och jag lovar att kontakta vårdcentralen och få veta svaren på proverna som tagits och så klipps mitt plastband av; det som sitter på vänster handled, och vi åker hemåt.
I baksätet ligger harry och tuggar på ett ben.


Och jag ber att pv ska sova uppe hos mig och det gör han och det blir morgon .., jag blir hemma från förmiddagspasset och han tar bilen till jobbet och jag pratar med Sonja - pv:s moster som arbetat som sjuksköterska - och hon tycker prompt att jag måste kolla upp det hela bättre och jag lovar att ringa vårdcentralen (det har jag redan gjort, allt såg bra ut), men inte bara kolla proverna, hon vill att jag begär en längre läkartid och berättar om det som hänt och min egen version (blackout av någon anledning, tror hon inte riktigt på) och det har jag nu gjort och om två veckor ska jag få träffa läkaren Theodor med h.

Så länge drömmer jag om sommarstunder i Bohuslän och att ligga på en slät klipphäll och läsa en bok eller bara titta ut över havet och världen och ja, ungefär så. Mer än så begär jag inte. Eller begär och begär. Det räcker gott.

Nu mår jag bra. 


11 kommentarer:

  1. Så skönt att du är omgiven av människor som bara vill ditt bästa och tar hand om dig. Jag hoppas att allt blir utrett och att det kan hänföras till stress. Så var det för mig och när man väl vet det, så kan man utarbeta strategier och lära sig leva med att man inte kommer ihåg allt.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Ujj ujj vad du skräms... Ta hand om dig

    Kram Åsa (asawid@instagram)

    SvaraRadera
  3. Hoppas allt känns bättre ikväll.Håller med Ruta ett att det känns skönt att du är omgiven av ❤️Tror att stress och framförallt inre stress påverkar mycket.Stressen att snart gå i pension ,tufft.Allt lugnar ner sig snart ska du se😘

    SvaraRadera
  4. Fy fasiken vad du skräms!!!
    Jag har nog aldrig suttit med telefonen i handen och kollat så mycket som när jag såg var du var.

    LOVA nu att verkligen, verkligen kolla upp allt noga.

    Jag älskar dig!

    SvaraRadera
  5. Ulrika du är ju bara helt underbar som skriver så till mamma! Heja heja heja dig Ulrika <3

    Och som alltid, heja Mamma! <3

    SvaraRadera
  6. Ruta Ett, Babsan, Ulrika, pralinen och AP: av Monet fick jag ett tips som jag verkligen tror på; det handlar om Transitorisk Global amnesi och kan utlösas av bland annat stark smärta. Det var ju precis så det var! Jag har nog aldrig upplevt sån djävulsk smärta (möjligen när bedövningen släppte efter första knäoperationen) och det var just efteråt, kanske max fem minuter senare, som allt föll bort. Och när jag läser om det, stämmer det sååå bra.
    Inget sluddrande tal ., ingen synförsämring ., ja, alltsammans.
    Men .., då återstår ju problemet: varför får jag så ont i buken? Alltid på samma sida och det känns som om den ska slitas itu. Jag har skyllt allt på endometriosen, men kanske är det nånting annat?
    Ja, jag har i alla fall fått tid nu till vårdcentralen.
    Tack ni omtänksamma människor!

    SvaraRadera
  7. Men jösses! Vilken dramatik. Men du gjorde ju bra ifrån dig på min senaste vernissage. Det får vi tro är ett gott tecken. ☺

    SvaraRadera
  8. Ja Transitorisk Global amnesi tror jag på.
    Märker att smärta generellt påverkar en och absolut ett sådant där "anfall" som du hade nu.

    Och endometrios har jag också haft och blivit opererad för, så ibland när det gör ont någonstans inuti kroppen, så brukar jag gissa på det. Det där kan ju liksom sitta överallt.

    Love you! ♥

    SvaraRadera
  9. Walkaboutsweden: ja, jag blev så glad för det tipset .., för det tycker jag stämmer sååå bra. Jag går baklängesvägen i stället. Oroar mig INTE för minnesförlusten, men ska försöka få det andra uppkollat. Men det kommer ofta när jag varit spänd och det hade jag varit i stan .., det var så rörigt i trafiken och allt. Det har hänt att när Kalla varit nära att vinna VM eller OS och jag har suttit på helspänn, så har det draaaaaagit och slitit nåt hemskt på högra sidan ,-)

    SvaraRadera
  10. Men fy vilken dramatik! Så skönt att minnet kom tillbaka!
    Hoppas nu att du får träffa en bra läkare på vårdcentralen...

    SvaraRadera
  11. mossfolk: jag hoppas att det inte återkommer i alla fall ., men hyser väl inga större förhoppningar om att så blir fallet.

    SvaraRadera