Väntar ....
Fick sms igårkväll att någon var sjuk och kanske skulle jag arbeta.
Har haft svårt att sova natten mot idag - så typiskt - då det kan vara ett dagspass som väntar.
Nu är klockan halv åtta.
Ännu inget sms.
Ja, ja.
Då tar jag mig en kopp kaffe och mitt goda bröd, lägg därtill lagrad Herrgård, så ska man nog vakna till liv.
Äldsta dottern på väg hem från nattjobbet ringde också.
Att arbeta på en intensivvårdsavdelning, nej, det skulle jag aldrig klara av.
Och hon är fyrtiosex år och har väl sett hur många människor som helst dra sitt sista andetag.
Jag - inte en endaste en -.
Det kanske är det som är galet med oss nutida människor. Att vi lämnar döden så långt bort från oss som möjligt, på vårdinrättningar och hospice. Trots att den väl egentligen är lika naturlig och självklar som födelsen. Och drabbar alla.
SvaraRaderaJo det har jag gjort många ggr men en sak att göra det i arbetskläder och den rollen. En annan sak vara anhörig.
SvaraRaderaVarje gång jag var med om att ta hand om någon avliden så knöt det sig i magen och omnågon annan erbjöd sig så uppskattade jag alltid att få slippa. Men att vårda någon som håller på att dö har alltid gått bra för mig. Men när personen har avlidit så tyckte jag alltid det var obehagligt på något vis.
Känslan försvann aldrig trots 30 år i yrket.
Nu är det skönt inte behöva arbeta med sån uppgift sen ett några år tillbaka.
Astrid Binnerstam: ja, om man jämför med många andra länder, hur otroligt mycket mera naturligt det är där. Jag minns en eftermiddag någonstans i Grekland där vänner till den döde gick ut och in i huset där den avlidne låg ..., ja, det var ungefär som hos oss förr i tiden.
SvaraRaderaTurtlan: jag har bara sett två döda människor; min mamma som ännu var varm i kroppen är jag kom dit strax efter att hon somnat in ., och så pv:s mamma, iskall där hon legat i sjukhusets kylrum! Lika overkligt båda gångerna. Verkligen bara som fodral.