måndag 20 augusti 2018

Vardag ....


Ja, det är det vanliga förstås.
Hundpromenader .., småpratet med fölet och dess mamma (för övrigt helt ointresserade av mig, nu var det hö som gällde) .., och det var tornseglare ., duvor .., och förbipasserande människor på väg till havet.

Vila i frid lilla mus!

På cykelbanan upptäckte jag en död liten mus och det är kanske inte så konstigt, men desto mer förundrad blev jag över den lilla buketten med blåklockor som låg alldeles intill musen.
En bit bort stod tre barn och väntade på bussen och kanske hade dom sett musen och lagt dit blommorna?

Och på väg hem tänkte jag som i filmsekvenser .,. för min inre syn såg jag musens alla släktingar som kommit och kondolerat och talat om hur mycket dom tyckte om sin nu döde vän och det blev på det hela taget väldigt rörande. Nej, jag vill inte ha möss i huset, men kan ändå tycka synd om dem när döden slår till.

ldrig att jag kommer att glömma musen som fastnat i vår musfälla men inte dött .., och mannen som hjälpte mig att leta i diskbänkens gömmor  - men där var tomt - och till sist hittade vi mus och fälla längst inne i hörnet utanför diskbänken, vid golvlisten.
Åååå, sicken ångest jag hade!
Så rädd den lilla stackaren ska ha varit!
Aldrig mera en icke-vittjad musfälla i det här hemmet, om inte pv är hemma.
Ja, så fegt av mig.

Gårdsförsäljning i Ullarp ...

Och så blev det ett besök på vårdcentralen i Slöinge där en vänlig "doktor Sven" tog sig tid och tittade på mina blodtrycksmätningar - prydligt noterade i mobilen - och han menade att näää, det var ingen fara på taket, allra helst som trycket hållit sig på bra nivå den senaste veckan.

Glad i hågen åkte jag hemåt, svängde in i Ullarp och köpte lite grönsaker (ära vare Swish!) och nu blir det långprommis igen med harry och om några timmar middag hos friherrinnan.

I väntrummet pratade jag med en äldre kvinna som bland annat - tillsammans med sin man - drivit en taxirörelse och därefter hade hon arbetat inom vården. Det blev lite surr om det här om vad ens jobb betyder. Jag sa som det var .., att till väldigt stor del har jag varit mitt yrke.
En kvinna i kassan sa förra helgen när jag arbetade och hon fick höra att jag gått i pension, ja, hon sa: "Men är det sant, du ÄR ju Hemköp Elisabet!"

Och ja, jag känna en viss saknad efter just den biten.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar