Elisabet

När man vill veta mera ...

Ja, någon kanske kommer ihåg hur det var .., för ett halvår sedan eller mera berättade jag om min dröm att få ta del av andra människors arbeten. Hur det är i en butik det vet den som läst här, men hos er andra? Fanns där någon som kunde tänka sig att dela med sig av sin dag eller åtminstone en del av dagen?
Jodå,
Det fanns det.
Annika i Kävlinge, t.ex.

Första gången vi sågs på riktigt, det var nog i Kävlinge, tillsammans med Ulrika som då hälsade på mig i Ystad. Jag minns att vi satt på Annikas balkong, helt inbäddad av blommor och blader! Kan det ha varit tio år sedan? Minst.

Hur ska jag beskriva henne?
Jo, hon är alldeles otroligt moderlig .., en stilig kvinna, lång och vacker.
Hon har ett stort och varmt skratt, som liksom bullrar fram.

Annika arbetar som kyrkvaktmästare  - ibland (kanske mesta delen av tiden) är hon ute och håller fint på kyrkogården - , andra gånger är det inomhusarbete som gäller.
Så var det idag.
Nu var det den lilla kyrkan i Veberöd som gällde.

Klockan 9.00 var vi (pv följde med, harry låg i bilen)  framme vid kyrkan och då var Annika redan på plats, därefter var det bara att hänga med och hon visade och förklarade.
Pv satt i bänken och tog det lugnt, eller rastade Harry.
Och aldrig i livet hade jag väl kunnat drömma om att det var så mycket att tänka på, ja, vid en vanlig gudstjänst.

I nånting som liknade ett arkivskåp, hämtades prästens skrud.
Där, i lådorna, ligger färgerna för sig.

Å, så vackert det var! Och sån ordning!!

Inte långt därefter kom dom helt fenomenala musikerna!
Och körmedlemmarna!
Medan dom övade ordnade Annika med ljusbäraren (med en finurlig liten grej tryckte hon ut stearinstumpar och satte i nya små ljus), hon kollade med hörslingorna, ställde fram kalk och oblat och annat inför nattvarden (och allt detta skulle placeras på ett visst sätt), ja, det var en hel massa pyssel.

Det var liksom ritualer för hur servetter, dukar och annat skulle placeras. Själv fick jag äran att hjälpa till med att bära in tunga ljusstakar och annat som skulle ställas fram.

Och här är det väl nånting hon ordnar med mikrofonerna, kanske.

I en intilliggande byggnad hämtades en hink att sätta blommorna i, dom som musikerna skulle få, ja, dirigenten också, tror jag. (Efter gudstjänsten).
Och här fanns allt - ordning och reda även här - för utomhusarbetet!

Det var så fascinerande .., här var det liksom högt och lågt .., de allra vackraste föremål på altaret, till spadar, räfsor och sekatörer i förrådet!  Jo, som livet självt, tänkte jag.

Och så fick vi se hur den som är kyrkvaktmästare ordnar med styrkan till högtalarna.
"Det händer ofta att vi har musik från Spotify, ja, t.ex. när det är begravning eller bröllop .., sånt sköter man då om", säger Annika.
Å, hu så hemskt, så lätt att dra i "fel spak"!

I entrén.
Det var ett sånt vackert ljus hela morgonen!

Ännu flera ljus som tänds!
Vilken vacker ljusstake .., och fint ordnat med blommor vid fönstren.
Enkelt, men fint.

Och prat med prästen som har lilafärgat hår och såg så rar ut.
Annika i mitten.
Prästen längst till höger.

Hur det fungerar med kollekten, berättade hon också. 

En söndag kan pengarna gå till stiftet, andra gånger får församlingen välja själv till vilket ändamål gåvorna ska gå, och så var det rikskollekt också. 

Det är Annikas handstil och jag tycker att den är så "mycket henne". 

Fort gick det när hon förde pennan över raderna och jag tycker att det ser ut som en som är trygg i sig själv. Inget krusidullande.

Innan gudstjänsten började, kom en ung man in och stod i .., ja, entrén eller vapenhuset, kanske. 

Plötsligt började han gråta och sa - på lite knagglig svenska - att "det känns här inne" och så pekade han på sitt hjärta. 

Jag förstod att han var en av alla flyktingpojkar som kommit till vårt land och Annika gick genast fram till honom och var så innerligt vänlig mot den unge pojken.

Efter ett tag slog han sig ned bakom pv och mig (kören stod då och övade) och när han lugnat sig lite, fick jag veta att han var nitton år och hade kommit från Afghanistan och medan han berättade att han tillbringat tre år i Sverige i tre år och att han hade en vän som var med i kören och hade sagt att han kunde ju komma och lyssna, just idag var det gospelsgudstjänst .., ja, det var då, när han hörde hur kören sjöng, som det blev för mycket. 

Så småningom kom hans vän - en av körmedlemmarna, en man i femtioårsåldern kanske - fram och pratade med honom och bad honom sitta lite längre fram och det gjorde han. 

Mest hela tiden sen tänkte jag ..., om nu detta hade varit Anders, Anna eller Maria som flytt och all denna ensamhet och oro som måste singla runt inom dem .., hur hade jag då velat ha det? 

Här förbereder Annika. 

Kören var helt underbar och det var nästan fullt i den lilla kyrkan från 1200-talet.

Och i slutet, då blev det nattvardsgång. 

Där framme - längst av alla - stod Annika och jag såg pojken från Afghanistan gå fram och många andra, men vi satt kvar i bänken. En gång tidigare har jag tagit nattvard och det berörde mig nåt alldeles otroligt och jag insåg att skulle jag gå fram och hamnat hos Annika som den som ger oblaten, då hade jag börjat gråta.

(Nu ska ni få höra nåt underbart: när prästen har brutit det större oblatet, då läggs det i en liten bytta och när det blir tillräckligt många småbitar av oblat, vet ni vad som händer då? Jo, då får småfåglarna dom! Ååå, jag blev så full i skratt och såg framför mig pilfinkar och blåmesar som "tar nattvard" på sitt eget lilla sätt!)

När själva gudstjänsten var till ända (det tog prick sextio minuter!), bjöds den som så ville på nybakad äppelkaka med vaniljsås och så kaffe till. Det var många som ville.

(Tidigare på morgonen hade Annika visat hur det såg ut i köket och jag fick hälsa på köksan).

Fikat hölls i "församlingshemmet" och där satt vi vid ett bord med enbart körmedlemmar och jag kan säga en sak .., jo, det händer ofta att jag frågar var människor kommer ifrån, men jag är minsann inte ensam om den saken, det tog inte två minuter, så fick jag förklara. 

"Får man fråga .., men var kommer du ifrån .., du är ju inte skåning i alla fall?

Jaha, Västerbotten .., var i Västerbotten ...? Jaha, Malå ..:? Jaha, du har bott i Ystad .., och inte har du lagt dig till med skånska heller, och inte halländska!!" 

Det var vänliga, rara körmedlemmar som visade sig komma från olika håll; Lund, Sjöbo, Ystad och Veberöd. 

Ja, så var min låtsas-pryo-dag. 

Den var helt underbar!

Tack du rara, fina, goa, varma Annika i Kävlinge!