Fars Dag ...
Köksklockan fanns i mitt barndomshem och satt på köksväggen.
Den hade en tillhört min pappas farbror och inne i själva klockan låg under alla år mina systrars mammas dödsannons. Hon hette Gunhild Nilsson, född Andersson i Risliden, Norsjö.
Det hände ofta att jag tog ut den blekta annonsen och tittade på den.
Där stod mina systrars namn och pappas förstås.
Som en egen liten familj var dom.
Klockans tick-tackande var av den högre sorten och det var även klangen när den slogs hela och halva slag. Det var pappa som drog upp den och ibland rättade till visarna, när den dragit sig lite.
När pappa dog i december 1976 sålde mamma huset och vi kom in att flytta in.
Det bestämdes att klockan skulle få bo kvar i huset.
Så småningom, många år senare, tackade även vi för oss och tog sikte på landet Skåne.
Klockan fick såklart följa med.
Och ytterligare elva år senare blev jag ensamseglare och kom att bo i en liten etta i Ystad.
Klockan gjorde mig sällskap.
Det kändes tryggt.
Som en liten livlina till det som en gång varit.
Efter sju år blev det ny flytt; nu till landet Halland.
Jominsann, klockan fick följa med, den var ju en så stor del av min uppväxt, ja, faktiskt hela uppväxten. Den var liksom en del av mig själv. Hela mitt liv. Och tänk, vad den hade varit med om! Först alla åren i Kalvträsk, så till Malå, sen till Bjäresjö, så Ystad och nu Stensjö.
Ibland upptäckte jag att jag vickade på tårna i klock-takt.
Sedan kanske två år tillbaka insomnade klockan helt lugnt och förhoppningsvis fridfullt. Hur många gånger som helst har vi sagt att "men vi måste lämna in den och få den lagad .., men var ...?"
Och inne i klockan finns inte längre Gunnas dödsannons, nu är det min mammas, man skymtar den lite på filmen.
Men hur kom jag att tänka på klockan just idag?
Jo, för den har så mycket med min pappa att göra.
Och idag är det ju Fars Dag.
Alla pappors dag.
Och lyfter jag blicken, är klockan det första jag ser.
Här får du ett tips.
SvaraRaderaTack Bert! Pv har mejlat dem.
SvaraRaderaDet låter sååå hemtrevligt. Jag är uppvuxen med en klocka som tickar och som slår varje hel- och halvtimme. När vi hade gäster brukade pappa (det var pappa som skötte klockan) stanna den så att gästen skulle kunna sova. Då hände det att jag låg vaken och liksom lyssnade efter tystnaden, lite som om husets hjärta hade stannat. Hos oss blir det ingen klocka som slår. Redan tidigt i vårt förhållande associerade maken den till en skräckfilm och efter det har jag liksom känt att nä, så viktigt är det inte för mig.
SvaraRadera