Elisabet

För fyra år sedan ....

.... berättade Gunnar i Jämtland om glädjen när isen lagt sig och han kunde vara ute och åka skridskor. Det var hans bästa den veckan.

Och hon vars blogg en gång hette "Londongirl" och därefter "Tankevågor" berättade om sitt bästa.

Det bästa för Lisbeth i Stockholm, ja det är detta:

"Har klarat hela veckan utan mina kollegor som har varit sjuka. Tungt har det varit.
Men vilka underbara barn jag har i min klass. När jag läste saga i fredags (gick in och jobbade på min lediga dag) så var det alldeles tyst och en magisk stämning i rummet.
Jag älskar att läsa för dem och gör det alltid med stor inlevelse….
Vi hade tänt första adventsljuset och i fönstret glittrade en ljusslinga.
Då när jag slutade läsa så började alla att applådera! Underbara, fina, fantastiska barn!
Vad jag läste? Första kapitlet ur Mio min Mio."

I Steninge hade friherrinnan, som då bodde kvar i sitt barndomshem, haft soteld i skorstenen och ren tur var det att inte huset tog fyr och brann upp! Nu bor samma madame bara ett hundratal meter norrut, men på andra sidan vägen.

Själv hade jag, via bookagram samlat ihop bilder som jag tyckte om och själv hade tagit och så blewv det en liten bok. Inget märkvärdigt, men för mig betydde - och betyder - dom (det blev tre böcker allt som allt) mycket.

Lena i Östersund - hon hade på sitt Det Bästa - varit på vift i fjällvärlden.
Så här berättade hon:  Veckan i Åre tillsammans med dottern och hennes familj var härlig och innehållsrik. Skidåkning, god mat, umgänge, överraskningsbesök av min andra dotter med familj, födelsedagsuppvaktning, 5-rättersmiddag, snöstorm, korvgrillning, sjukstuga, ambulansbesök och massor med mys med barnbarnen.
(E skriver: Det där med ambulansbesök och sjukstuga lät ju måttligt som Det Bästa, men det ordnade sig nog ...).

På hösten 2017 bestämde jag mig helt plötsligt för att säga upp mig. 
Jag skulle gå i pension kring midsommar följande år - i år alltså - och så berättade jag det för bloggvännerna och fick följande reaktioner .., det handlade om vägval.

Gerd i Norsjö sa...
Heja Elisabet! Du har fattat ett klokt beslut som du inte kommer att ångra! Pengar är inte allt, livet och livskvaliteten är viktigast. Jag har ju slutat jobba den 1/9, och det ångrar jag inte. Tänk vad du får njuta av varje dag och berätta för oss alla som läser din blogg.
Pensionärskramar från Gerd.

Babsan sa...
Skönt att höra att du bestämt dig och att det känns bra.
Här har också fattats beslut. Maken blir 65 okt 2019, jag 63 feb 2020 då går vi båda två!!!!Planen är då att vi flyttar ut till landet. Känns oerhört skönt att ha fattat ett beslut.
Pensionspengen blir väl så där men vi kommer att klara oss gott.

Steel City Anna sa...
Jag är trött redan och är bara 35 ;) räknar dagarna till pensionen.
Sen har jag arbetat dubbel heltid under 15 år om man räknar in heltidsplugg med jobb de första fem och sen 90-timmarsveckor så rent logiskt skulle jag inte ha så långt tills pensionen tycker jag.
Grattis önskar jag och tycker man om djur och natur så kan man leva lyckligt billigt :) nån pension får jag nog knappt alls men som sagt, ingen ide att gråta över spilld mjölk och roligt kan man ha ändå.

// Steel City Anna är bara en av alla bloggare som tackat för sig. 
Jag tyckte verkligen så mycket om att läsa hennes betraktelser från Sheffield i England .., om alla promenaderna i omgivningen .., alla bilder på får och små lamm och blommor och blader! Och så småningom tog hon sitt pick och pack och återvände till moderslandet.