Vi hade känt varandra i ett och ett halvt år kanske - inte mycket - jag höll tal på hennes begravning och minns att jag liknade det vid att ....., ja, om man ser livet som en bok, som en roman, så kom jag in i det absolut sista kapitlet. Dom sista sidorna.
Jag minns också att jag berättade om hur Gunvor givit mig nya insikter i det här med seismologi, ty nästan varje gång vi kom på besök i sommarhuset i Steninge, så inledde Gunvor med att säga "ja, här har det varit jordbävning, det är nog minst tio på Richterskalan".
Inte visste jag att landet Halland var ett så eruptivt område!
Under vår (pv och min) semester i norra delen av vårt land, postade jag vykort efter vykort till Gunvor (det roligaste jag visste) och till slut meddelade hon - om än i aldrig så vänliga ordalag - att nu räckte det. Jag ler när jag skriver det här. Kanske trodde hon - småländska som hon var - att det skulle bli för kostsamt, eller så blev hon helt enkelt less.
En rar kvinna var hon.
Snäll.
Omtänksam.
Och hon tyckte om att sitta (eller ligga) ute på sin altan.
Spela Plump gick också bra.
Och så ett fönster från förr, det här från cruella (Helena), det var i början av december 2016.
Ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta!
Så här skrev hon:
"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.
När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."
Och den alltid så omtänksamma Solbritt i Ystad hade tipsat om Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch" och jag läste och kände igen hur mycket som helst.
Det blev mycket igenkänning, särskilt det sista stycket på sidan 47.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar