Elisabet

Annorlundalivet ....

Igår var det jobb från tre till åtta och då med Hampus, denne genomfine kille som är så lugn och trygg att arbeta med. Första timmarna var hysteriska; sååå många kunder och sååå mycket spel på hästar och Keno och annat! Vi pratade lite om hans studier och vad som nu väntade .., ja, det var stor tenta den femtonde på allt dom läst dom tre terminerna.
Jag frågade vad han - hittills - tyckte var mest intressant?
"Kanske det här med hjärtat och blodomloppet/hela cirkulationen ...?" svarade han.

Innan jag åkte till affären igår, slog jag mig ned och förfärdigade ett postens vykort till Filippa.
Hon är kanske nio år och när hennes föräldrar separerade, ja, då flyttade Filippa från Haverdal och bor nu i Halmstad. Det är säkert halvåret sedan jag senast såg henne och  s o m   jag har saknat henne och även hennes rara storasyster!

Döm då om min förvåning (läs: oerhörda glädje!!) när jag lyfter blicken från varorna på bandet och ser ett soligt ansikte rakt framför mig och där står denna Filippa! Såååå roligt det var! Jag lämnade helt enkelt kassan, gick runt och så blev det den längsta kramen på lääänge och jag hade så svårt att hålla tårarna borta!

Annat som gjorde hjärtat glatt: jo, att Valter, nittio år fyllda, äntligen kunde följa med sin käresta till affären! Det var för ett par månader sedan (dagen innan han skulle fylla år, tror jag) som denne alltid så vänlige herre fick en uthus-dörr på benet och sedan dess har Valter mer eller mindre tvingats vara inomhus. Och sen blev det operation för andra saker också.
Nu stod han där och såg så trött och slut ut på (hade precis fått starka smärtstillande), men åååå, sån glädje att se honom!
Den här bilden togs några år tidigare.

Nu har jag arbetat nästan fyra dagar på raken och idag känns det skönt att vara fri.
Men det   ä r   ju så roligt att känna sig behövd och att kunna hjälpa till .., och att få träffa alla kunderna och glädjen i att ha fina arbetskamrater.
När Bodil numera frågar om jag kan hoppa in, brukar jag svara "ja, absolut!" inom tio sekunder.
För fyra år sedan var det tydligen inte samma lyckokänsla av att arbeta extra ,-)
(Tydligen trodde den rare Mattias att det skulle ta bättre om chefen vore "jätteglad om jag tog passet").

Nu är klockan snart tio.
Jag har på morgonen pratat med Eva från Tyresö .., mest om hennes syster.

Eva berättade då om sin morfar Pelle (det är han som är på bilden) och hur så många från hennes sida som arbetade på textilfabriken i Norrköping och om en uppväxt - eller mer som .., tillvaro - så totalt annorlunda än min egen .., ja, hemma fanns ingen fabrik på det viset - det var sågverket och så småningom en verkstadsindustri men inte i så stor skala -, annars var det skogen och gruvorna som stod för försörjningen.
Kvinnorna hamnade ofta i vården.
Men om detta, hennes morfar och mormor och allt det andra, ska jag ta i ett eget inlägg.
På bilden ser man Evas nyss bortgångna lillasyster Karin och så morfar Pelle som sitter med fötterna i en kopparkittel och tar sig ett fotbad. Och vilken härlig hatt han har!
Bilden togs vid sommarstugan i närheten av Kolmården.
Tack du rara Eva för bilden!