Elisabet

Fredag ....

Efter flera dagar - det känns som en oändlighet - av regn och gråväder, klarnar det upp lite.
Jag sitter i loppisfåtöljen och tittar på SVT:s morgonstudio och tänker att dagens programledare är så bra tillsammans. Sånt betyder mycket. Och Ted Wigren, han är enligt mitt sätt att se det, verkligen ett nyhetsankare, med betoning på ankare. Lugn, trygg och med behaglig röst och inte minst: han tycks ha ett gott humör. Nära till skratt.

Telefonen ringer.
Två gånger.
Långa samtal, där pratet går fram och tillbaka.

På fönsterrutorna ligger nattens regndroppar kvar just vid spröjsen.
Mitt i telefonpratet upptäcker jag att allt det grå på himlen spricker upp.
Inte mycket, men så där så att man får ett slags hopp.

Svenska Dagbladet ligger på köksbordet.
Nej, jag vänjer mig inte vid den tidningen.
För några dagar sedan ringde en vänlig säljare (stationerad i Östersund) och frågade om vi var intresserade av att förlänga prenumerationen (den som var så billig) på just Svenska Dagbladet.
Efter en stunds prat, tackar jag nej och får som alltid dåligt samvete efteråt.
Det känns som om man bara utnyttjar det där superbilliga - och det är ju också vad vi har gjort -.
Som att man blir bjuden på middag, men aldrig bjuder igen.
Som att man slår på den som redan ligger.

Tänk, så roligt det ska bli med vår!
(Bilden är från en auktionssida med konst förfärdigat av Sven Ljungberg).
Och nej, det är ingen brådska, men längta kan man ju få göra ändå.
Men tänk, när staren kommer och sitter uppflugen på tv-antennen och sirlar så fint!
Eller sädesärlan.
Och tänk, när gräsmattan torkar upp!
Att få räfsa.
Sitta utomhus och dricka elvakaffe.

På söndag blir det ett extrapass - ett eftermiddagspass -.
Perfekt! Hundra procent i ersättning rakt av på söndagar och det är ju en av anledningarna till att ungdomar så gärna arbetar extra helger. (Hundra procent även på lördagar efter tolv eller ett).

Ja.
Ungefär så är det.