I fikarummet ...
Igår, det var när jag hade stämplat ut och precis var på väg att klä om och åka hem, upptäckte jag Anna-Lisa ute på lagret. Anna-Lisa är chefens mamma och och hon är gift med Roland, han som en gång startade det som många, många år senare skulle bli Hemköp där jag nu arbetar.
När jag var ny i affären; när jag hade kommit från Ystad och Ica Supermarket och kände mig trygg och säker i min roll som kassörska och plötsligt tappade så mycket av den där tryggheten - det var ju det där eländiga Svenska Spel, travet och posten - sånt som jag aldrig sysslat med, då var Anna-Lisa alltid en sån trygghet.
Nej, hon arbetade inte i butiken, men hon var så vänlig och sa att "det kommer att gå bra, du verkar så lugn och trygg" och det säger en hel dom hennes omdöme, för lugn och trygg var jag inte.
Nej, hon arbetade inte i butiken, men hon var så vänlig och sa att "det kommer att gå bra, du verkar så lugn och trygg" och det säger en hel dom hennes omdöme, för lugn och trygg var jag inte.
Hon ville väl vara snäll.
Men nu, igår vid ettiden, stod hon där vid kontoret och jag kramade om henne och frågade hur hon hade det och A-L är ingen vän av överord, oftast säger hon bara .."ja, så där ..", så jag brukar skoja och säga - när vi ses - "Och hur illa är det idag?"
Hon förstår precis.
Men nu var det tristare än vanligt.
Hennes man är på korttidsboende och det blir ensamma dagar och kvällar.
Det blir l å n g s a m t.
"Mest sitter jag och stirrar på tapeten", säger hon.
(Ja, nu blir det nutid i meningarna, jag är medveten om det).
(Ja, nu blir det nutid i meningarna, jag är medveten om det).
I hela livet har hon och maken haft fullt upp med jobbet och nån större tid till umgänge med andra än släkten, har det inte varit. Och nu är hennes vänner antingen döda eller svårt sjuka eller befinner sig på något boende och så hör hon själv illa. (Hennes hörapparat ligger i bokhyllan hemma, jo, det känner jag igen från min pappa).
Jag känner också igen det från vännen i Falun.
Hon berättar precis samma historia, om hur ensamt det blir när man kommit upp i en viss ålder.
Är det någon tillställning eller sammankomst, så är det oftast begravningar.
Anna-Lisa är åttiofem, vännen i Dalarna nyss fyllda nittio.
Av någon demens syns inte röken hos någon av dem, tvärtom!
Men nu står vi där ute på lagret och jag lägger armen om Anna-Lisa (som jag tycker sååå mycket om!) och frågar om vi ska ta en fika tillsammans? Pv ligger sjuk hemma, alltså behöver jag inte tänka på att harry ska gå ut .., och Anna-Lisa säger "ja, gärna!" och så brygger jag kaffe och hon kommer med två frasiga wienerbröd och så slår vi oss ned i personalrummet.
Hur länge blir vi där?
Fyrtiofem minuter kanske.
Där sitter vi och pratar om allt och inget och den nye butiksledaren Joakim slår sig ned och äter lunch och vi pratar om hans kommande resa till Sälen, men också om hur bra vi tycker om honom.
Tidigare på dagen har Peter - han som en gång arbetat i charken - kommit på besök i butiken.
Han är nu säljare hos Wapnö mejerier och jag vet nog ingen man som jag känner, som är så grann.
Det är jag inte ensam om att tycka.
Då, när han kamperade med Gunilla eller Anne-Marie i charken, var det många kvinnor som av någon anledning gärna ville handla kokt medvurst eller salami ..., just för att bli expedierad av denne yngling. Och han var inte bara stilig att skåda, han var så otroligt snäll och trevlig. Pv har haft honom som elev och säger samma sak. En riktig solstråle är han, denne långbente säljare.
Peter har även arbetat på Hemköp i Halmstad (han värvades dit från oss) och hade då Joakim (vår nye ) som arbetskamrat.
"Det var samma sak där .., han drog kunder ...", säger Joakim filurigt leende.
Vi ler också, Anna-Lisa och jag.
Om detta pratar vi; om alla som inte längre är kvar hos oss; dom som utbildar sig och har flyttat till andra orter .., Linköping, Lund, Göteborg ., Norrköping och Malmö.
Och Lina som är i Polen.
Och Lina som är i Polen.
Och Gunilla - den spralliga -som dog.
Och Anna-Lisa berättar också om tiden som lantbrevbärare och hur hon bland annat körde ut post här i Stensjö, jo, hon vet precis var vi bor och hur här ser ut. Jo, men nog ser hon allt lite gladare ut när vi druckit upp vårt kaffe.
Så var det på jobbet igår.
Kom hem och var lika förfärligt trött som tidigare .., gick i säng efter Skavlan .., somnade och sov rakt av till klockan sju (Harry låg hos husse) och idag väntar ett eftermiddag/kvällspass, men sen ska jag väl ändå vara ledig?
Nu har jag skrivit av mig och rensat lite i hårddisken, den som är min hjärna.
Det är lätt att det svämmar över annars.
Ajöken, sa fröken.
♥
SvaraRadera