måndag 25 mars 2019

Prat med sonen ....


Just när jag ska till att dricka första koppen kaffe, ringer sonen.
Han är på väg till Karlsborg för ännu ett veckopass där uppe och då har han alltid gott om tid att surra. Vi börjar prata om film. Jag visste - helt ärligt- inte att han hade ett sånt filmintresse och jag frågar om han har några favoriter.
Jo, det har han ju.
"Den gröna milen", t.ex .., och så några jag inte har sett och sist av allt, "Höstlegender".
Aha, den kommer jag mycket väl ihåg, den tyckte jag också om och jag tror mig veta vem som spelade, men kommer absolut inte på namnet på en av männen.
"Brad Pitt", säger sonen, men nej, det är inte honom jag tänker på, det var förstås Anthony Hopkins.



Och jag berättar om filmstudion där det idag/ikväll visas Cold War och tipsar om att många av dom där superbra filmerna jag sett i vinter, går att hyra på t.ex. Triart.se.



Den här, "Allt för min son", som nog är bland det mest andlöst spännande (egentligen fel ord, men jag hittar inget annat ., gastkramande, skriver nån recensent, ja, kanske mer så ..), tipsar jag om.
För 39:- kan man hyra den i fyrtioåtta timmar, det är ju ingenting!
Inte är det ofta jag ser skådespelare som är så fullkomligt suveräna i sin rollgestaltning!

En efter en ...

Igårkväll såg jag dokumentären om Josefin Nilsson.
Vilket livsöde!
Och tänk, att detta våld drabbar tusen och åter tusentals kvinnor dagligen!!!

Jag undrar verkligen hur ledare för t.ex .Dramaten nu ska reda ut detta?
Kommentarer på Dramatens hemsida - eller på andra sociala medier - vittnar om nånting som närmast liknar blodtörst. Blir den kände skådespelaren, Örjan Ramberg alltså,  (det är många kulturmän nu .., men våldsamma män finns förstås överallt) ställd åt sidan? Kommer han att våga visa sig offentligt? Honom tycker jag inte ett dugg synd om, däremot hans barn.
Ja, det ska bli intressant att se vad som händer.

ch tänk tanken om alla andra män som tar till knytnävarna också drogs fram i ljuset!!
Nu kurar dom väl i någon mental grotta, i trygg förvissning om att dom klarar sig .., att till deras kök eller vardagsrum når inget strålkastarljus.

(Och jag tänker också att det finns så fina, rejäla kulturmän .., som Benny Andersson och Hannes Holm, t.ex. vilka båda är med i dokumentären!)

Under några månader i mitt liv, gick jag en vårdbiträdesutbildning.
Där togs detta med kvinnomisshandel upp och jag - som aldrig varit i närheten av nåt sånt - var väldigt kategorisk och menade att man måste gå efter första slaget. Min bänkkamrat var en tystlåten kvinna i min ålder, boendes i fjällvärlden nånstans .., och efter några lektioner berättade hon öppet om hur oändligt svårt det var, det här att gå direkt, vid första smällen. I alla fall för henne, så hade mannen vid det laget redan lyckats knäcka hennes självkänsla så pass rejält, att detta att få stryk .., bara blev pricken över i.
Det hade tagit henne många år innan hon till slut vågade bryta sig loss.


Såja, nu har även min syster i Skåne ringt.
Hon lät så otroligt pigg och glad, så där så jag nästan började gråta.
Gråta? Varför det?
Jo, för att jag kände hur mycket det betyder att ha syskon som ringer och småpratar.
Vi pratade också film; hon brukade gå väldigt ofta på dagbio under åren i Lund.
Och i morgon skulle hon köra till Helsingborg och hjälpa barnbarnet med hämtning av möbler.

Over and out.

3 kommentarer:

  1. En mycket sevärd och stark film om Josefin Nilsson. Det är så sorgligt att dessa maktstrukturer är så fast rotade, år ut och år in. Tidevarv efter tidevarv. Förstår inte alla dessa chefer som bara låter fasansfulla övergrepp pågå på många arbetsplatser. För att inte tala om i alla hem. Många gånger hör man förklaringen "det är sån han är".
    Ibland känner jag en sån vanmakt.
    I dessa tider är det så populärt med sk hashtaggar. Hörde att Stina Wollters man Micke funderade över varför man inte såg en enda # i Instagram-flödet som lydde #spöaörjanramberg#, sånt, bland mycket annat, kan man fundera över.

    SvaraRadera
  2. bettankx: ja, såna där män kanske har makt över cheferna också ., det är vad jag tror. Förstår känslan hos Stina Wollters man, men är glad att den #-taggen inte synts ändå. Nu är jag J.N:s förövare dömd, men jag brukar tänka så här: låt säga att några elever blir förbannade på pv och tycker att han har satt för låga betyg .., hotar att höjer han inte betygen, så kommer dom att anmäla honom för att ha tafsat på dem. Han skulle ju vara totalt chanslös. Ingen människa skulle tro honom .., det skulle bli tidningsrubriker i Hallandsposten, han skulle få löpa gatlopp i alla sociala medier och förmodligen fick vi väl flytta härifrån. Så jag är egentligen livrädd för vad sociala medier och #-tags kan åstadkomma.
    Men jag förstår tanken.
    Jag hade kunnat lätt kunna sätta den #-taggen på den som stal min moped och min cykel. Spöstraff hade varit lindrigt. Men det är dubbelt.

    SvaraRadera
  3. *hade lätt kunnat" .., skulle det stå. Förstås.

    "trött sextiofemåring",

    SvaraRadera