Tisdag i juni ...
(Löningsdag för somliga ...)
Tjugosex grader varmt.
Jag tänker på friherrinnan som idag kör hem från Dalarna och inte har air condition i bilen, oj, så varmt det ska bli!! Själv tog jag en betydligt kortare tur till affären och till min glädje upptäckte jag att Valentin, tiggaren som under ett par år suttit utanför butiksentrén (men inte åratal i följd), han hade nu återvänt efter vad jag trodde var ett års frånvaro.
"Men Valentin!! Så roligt att se dig!" utbrast jag och jag gav honom nåt som liknade en halv kram och en äldre man tittade surt på mig, men det var precis så det kändes .., jätteroligt att se honom igen, denne alltid så vänlige Valentin.
Och jag var inte ensam om den känslan.
I kön var det fler än jag som tog ut ett större belopp än vad vi handlat för och så brukar det vara när Valentin är på plats. Jag handlade spolarvätska och fick då hjälp av Valentin, ja, han hällde i och jag höll upp motorhuven (hittade inte pinnen som man hakar fast huven med) och han berättade att familjen hemmavid mår bra och jag frågade var han hade sin gula bil? Nej, nu hade han en bättre bil och så pekade han och jag tänkte att det kan minsann behövas när man har den som bostad.
Och nej, tiggeri skapar inget välstånd och hade jag blivit lika glad om någon annan tiggare suttit där?
Säkert inte. Alldeles garanterat är det så att ju närmare man lär känna eller bli bekant med en människa, desto svårare är det att förkasta den människans val. Och tvärtom.
Så jag struntar i att det kanske är fel i längden, jag satsar på Valentin.
Det här med människor är ju så fascinerande.
Huset på bilden är det vi (pv och jag själv) kallar för Polska Ambassaden och det är enbart för att där bor kanske tio, tolv polacker vilka alla arbetar här i närheten - många på slakteriet i Harplinge -.
Det är män i trettioårsåldern - kanske mer än så - och dom brukar ofta handla bröd och läsk i affären.
En av männen är mer pratglad än övriga.
Ofta när han är inne och handlar ler han så glatt och vi brukar småprata lite och tanken har mer än en gång seglat genom mitt huvud, att han ser ut att vara så ..., ja, begåvad, helt enkelt.
Hur kan man se sånt?
K a n man det?
Jo, det tycker jag.
Han har en slags energi i blicken som många av dom andra inte har .., han verkar tycka om livet och går ofta omkring med ett varmt leende. Men mest handlar det om den där energin.
(Och då menar jag inte stress).
Till en början - för några år sedan - var männens bilpark av det mer skruttiga slaget.
Så är det i n t e numera.
Och jag fick för en tid sedan - av någon av dem - veta att lönerna här i Sverige är så oändligt mycket högre än hemma i Polen, så det är klart att standarden på bilarna förändras i taket med saldot på kontot.
Av dom här fyra bilarna är tre av märket Audi och den längst bort är en Nissan, tror jag.
Igår när jag tog min promenad med harry förbi den här gården, stod tre av männen i ett intilliggande garage och höll på och mekade med en släpvagn och en av dem var den här som jag tycker ser så skärpt ut.
Jag hejade på dem och det blev lite småprat och mannen med all energin i blicken, han lämnade garaget och kom och klappade Harry lite bakom öronen och jag frågade om dom snart skulle ha semester, men nej, det vankas jobb hela sommaren.
"Du, den där röda bilen, den nyaste .., är det din?" frågade jag.
Då blev han så förvånad och loooog ännu mera och sa att jo, det var det ju.
Jag förstod det.
Han verkar ha sån framåtanda den unge mannen och när vi gick därifrån, Harry och jag själv, grunnade jag på det där med energin i blicken och att han, på nåt underligt vis, verkar tycka att livet är helt okej och att han vill ha nåt mera.
Så har jag pratat med pv som skulle kasta loss med sikte på Råå.
Å, här gäller att hålla tummar och tår!
Igårkväll fick vi - via messenger - sånt stöd och pepp från Turtlan och hennes sjöräddare Martin och det finns liksom inga ord för hur snällt det var!! Martin hade letat fram uppgifter om den motor som sitter i båten och olika knep att reparera, ja jag var så innerligt tacksam för så omtänksamma vänner!
När jag tidigare idag telefonsurrade med sonen, pratade vi om det här med KASAM - känslan av att befinna sig i ett sammanhang - och hur viktigt det är för att vi människor ska må bra.
Nu undrade han om det inte kändes tomt utan alla dagar på jobbet?
Och arbetskamraterna och kunderna?
Ja, särskilt som allt det nästan har varit prio 1 i mitt liv.
Jag sa att nej, det känns bra nu.
Hemskt till en början, nästan så jag blev orolig och tänkte söka hjälp (men jag visste ju vad det berodde på), men nu, nu känner jag mig helt hemma med den här tillvaron.
Men sammanhanget då?
Då sa jag att ... ja, men instagram och bloggen är ju också ett sammanhang och alla människor man kommer i kontakt med där, ja, det betyder väl så mycket, så nej, jag känner mig inte ett dugg ensam och ens egen familj är ju som bjälklaget i det hela.
Men det är klart, är man lite drygt trettio, då måste det väl te sig underligt?
Fattigt, rent av.
Ja, det var som synes många tankar så här en tisdag i slutet av juni.
Medaljerna som brukar utdelas till den som orkat läsa till slutet, dom har tagit slut, så det är bara att säga tack till den som hängde med till den sista raden.
T a c k!
Vad tänker ni själva på idag?
Eller du?
(Lyssnar till härlig musik från Spotify Paul Rey - Fool for you -.)
Jag tänker på att livet är så mycket rikare med bloggvänner och fb-vänner, jag som inte har jobbat med andra på många år känner att där finns en slags gemenskap. Det kan låta konstigt för en del men icke för mig.
SvaraRaderaEvas blogg: precis så känner jag det också! Och många har man "känt" eller följt i tio år eller mer, många har man också träffat på riktigt, ja, för mig betyder dom (ni) väldigt mycket. Att man inte ses stup i ett, det spelar ingen roll. Ni finns där liksom ändå.
SvaraRadera