onsdag 16 oktober 2019

Efteråt ....


Onsdag. Tid på Halmstad sjukhus klockan 10,00, för uppföljning av tidigare mammografiundersökning i Falkenberg.

Och friherrinnan erbjuder sig omtänksamt att följa med, t.om in i undersökningsrummet, men jag säger att det senare behövs inte.
Där är två olika väntrum; ett för vanlig mammografi (där sitter många kvinnor) och så det här där jag är .., och där sitter även en man - en kund från affären - och så en yngre kvinna.
Det är nästan så man kan ta på all ångest som genom åren har svävat i rummet .., all dödsskräck .., all oro. Själv reflekterar jag inte ens över att bläddra i en tidning, vet att jag aldrig kan koncentrera mig så till den milda grad.

Så får jag komma in till ny röntgen.
Under flera år, särskilt under tiden i Ystad, drömde jag flera gånger att jag hade drabbats av cancer i mitt vänstra bröst och så snart jag nu tagit av mig klänningen och behån, ja, då säger sköterskan:  "Elisabet, ja, det är ditt vänstra bröst det gäller".
Jaha, ja.
Tänker jag.
Det nästan knyter sig inombords.


Några bilder tas .., och sen visas jag in i ett angränsande rum där det ska bli ultraljud och eventuell biopsi. En ytterst sympatisk läkare med lite gråsprängt hår (kommer från Katalonien, från Barcelona, säger han när jag frågar och han i sin tur frågar var jag kommer ifrån, med min annorlunda dialekt) och så sveper ultraljudsgrejen över bröstet; upp och ner och fram och åter .., om och om igen, mera gel smörjs på .., och så ny vända för att hitta det där som vi inte vet vad det är.
Jag får vända mig mera till sidan .., lyfta upp armen, vända mig igen, sträääcka på kroppen och till sist hittar han en liten svart punkt på skärmen - där är den ! -.
Just det. Det är där det ömmar när jag trycker.
Jo, jag ser den också.

Den lilla mörka knölen är inte större än sex millimeter, men tillräckligt stor för att ha framkallat rent av vettlös oro. Och så blir det biopsi och nålen är så tunn så jag knappt känner nånting! På fyra objektglas ligger därefter nånting som tydligen kommer från knölen och i ett litet provrör finns en slags blodblandad vätska.
Nu ska detta skickas på analys och så kommer någon att kontakta mig, antingen via brev eller telefon. och berätta om resultatet. Måhända är den helt harmlös? Måhända inte?
Sköterskan säger att jag om jag vill, kan jag tvätta av gegget på bröstet, så det inte börjar klibba i kläderna.

Och jag berättar om resan till Liverpool; att jag kommer att vara borta då i slutet av nästa vecka och i början av den andra och sköterskan (som för övrigt kommer från Kallinge i Blekinge) lovar att hon ska notera det i journalen.


Efteråt - när jag tagit på mig skorna och sticketröjan, tar vi sikte på Börjes konditori i Harplinge och jag säger till friherrinnan att nu bjuder jag på fika, ja, som tack för att hon så generöst och omtänksamt gjorde mig sällskap. Så där sitter vi och säger unisont att kaffet var himmelskt och mackan med brieost och salami också och kanske hade precis vad som helst smakat bra, så känns det! Lägg därtill att friherrinnan själv varit med om precis detta .., men hennes var knöl var större och det sattes igång nästan per omgående med behandling.
Alltså vet hon vilka känslor som varit i svaj.


Börjes är ett gammaldags konditori .., det känns hemtamt och ligger mitt i lilla Harplinge.
Vid ett bord längre bort sitter fyra herrar som kanske är i sjuttioårsåldern.
Jag säger till friherrinnan att dom nog är före detta arbetskamrater.


Och på väggen sitter olika anslag.
Oj då, här är det Kammarkören där pv sjunger som söker en andrebas.


Efter en stund lämnar herrarna sitt bord och jag hojtar till och frågar om jag möjligen får ta en bild av dem och nog är dom väl före detta kollegor? Jodå, så är det.

"Och du var förstås chef ..?" säger jag till mannen längst till vänster.

Jodå, det också. Det märktes så tydligt.
Och jag frågar om jag får lägga ut bilden och då skojar mannen som står näst längst till vänster och gnider med händerna, ni vet, som när man vill ha pengar.

"Jo, jo ., du var säkert ekonomiansvarig ..!" säger jag.

Så ställer dom upp och vi får veta att dom - i sitt yrkesliv - brukade fika just den här tiden, nu träffas dom så här i stället. Tänk, så vettigt! Män lär ju ha ett snävare socialt nätverk, då blir ju det här ett anspråkslöst sätt att känna sig som en del i nånting som varit! Det där som kallas KASAM - känslan av ett sammanhang -.

Så tackar även vi för oss och jag kör hemåt och friherrinnan lämnas av hemma  hos sig och jag kommer hem till en glad Harry.
Har pratat med delar ur den närmaste familjen (som jag älskar dem alla!), min syster i Skåne och Eva i Tyresö och Kerstin i Trelleborg .. och i kylskåpet ligger nånting gott som jag ska bjuda pv  på när han kommer hem ikväll ., när jag ska fira.

"Vad då fira ..?" kanske någon tänker.
Fira? Att man nu hittat nånting? Är det nånting att fira?

Jo, men det känns ändå bra.
Nu har jag nånting att förhålla mig till. Det hade kunnat vara låååångt mycket värre; en stor knöl och annat hemskt. Nu får det bli som det blir.


Och ikväll vankas detta ..!
Sååå härligt!
Pv har lovat att sällskapsbada med mig. Bara en sån sak!
Och stort tack alla ni rara bloggvänner för vänliga tankar, mejl, kommentarer på instagram och vanliga sms och telefonsamtal! Ni är underbara och förgyller ens tillvaro!

9 kommentarer:

  1. Jag förstår precis. Det är, tycker jag, alltid lättare när man vet - iaf ungefär - vad man har att förhålla sig till.
    Och skönt att ha just detta besök avklarat nu också.
    Stor kram från laxåskogen!

    SvaraRadera
  2. Jag förstår din oro. har haft samma erfarenhet med min prostata.
    Men är det inte så att cancer inte ömmar? Det är därför det är så "svårupptäckt".

    En helt annan sak: Har du upptäckt att Blogger lanserat en ny app, så att publicering från telefonen har blivit enklare igen. Den gamla appen har inte funkat alls på ett tag. Så nu finns inga ursäkter för uteblivna rapporter från Liverpool. ;-)

    SvaraRadera
  3. Denna friherrinna alltså!
    Vilken fin vän som följer med dig.

    Här får ni lite hjärtekramar från mig.

    ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

    Barbro D/walkaboutsweden

    SvaraRadera
  4. Kram från ellem, som just fått kallelse till mammografi.

    SvaraRadera
  5. Jag är så imponerad av ditt resonemang och ditt lugn.Du är en stark kvinna med båda fötterna på jorden och på det kommer man långt.
    Jag skulle prova nya glasögon idag fick då veta att jag har gråstarr ......och jag är ungefär som du hetsar inte upp mig iförsta taget .Men med tanke på mitt läsande så blev jag lite fundersam .....det blir som det blir och inte kan man påverka nåt.Jag slapp lägga ut mycket pengar på nya brillor och det var ju👍.Gjorde som du gick med mina servettkompisar och tog en godfika å satt och surra i flera timmar.🤗🤗🤗

    SvaraRadera
  6. Hej och jag skickar till dig de varmaste kramar jag kan, för att du är du och du har de dina och du har dina hundar katter mm. När Pelle gick bort då stortjöt jag, när din lill-piga Nelly för till hund himlen då var jag lessen flera dgr och fortfarande kan känna så. Men tänker du kanske den mänskan känner jag ju inte, nej men man läser dig och har gjort många år, så liite känns man vid dig. Denna fina läsning om ditt liv kan jag inte vara utan om dagarna. Kramar behövs både i glädje och lessenhet så fina du kram till dig från mig

    Mimmi Stark/Motala

    SvaraRadera
  7. Ulrika: precis så!!

    Barbro D: ja, det betyder verkligen så mycket att ha fina vänner och det är just vad hon är!

    ellem: håller alla tummar! Lycka till!

    Mimmi Stark/Motala: Det är just så det är med bloggvänner tycker jag. Man har följts åt längs den där vägen som är livet ..., kanske vid sidan om eller måhända möts man i nån korsning, men man slår följe. Och somliga har man vandrat med i många, många år och det betyder ju hur mycket som helst. Många fnyser åt vänner man aldrig träffat. Så känner jag det inte. Jag tycker att det är som en stor (nåja, stor och stor) varm familj. Kram på dig själv!

    SvaraRadera
  8. Bert Bodin: förlåt, jag såg inte din kommentar! Nu: jo, så är det kanske. Man kan ju hoppas. Innerligen. Jag känner mig inte orolig alls - då menar jag inte att jag är bombsäker på att just jag inte ska drabbas - inte så. Jag har beskrivit det förut ., hur jag för min inre syn ser cancermissiler flyga omkring och har man tur, kanske man hinner ducka.
    Jag har hört många säga "Men varför skulle just JAG drabbas??" Jag känner tvärtom ., varför skulle just jag skonas? Det får bli som det blir.

    Babsan: det är ju så här att det lönar sig ju inte att gräva ner sig, inte då förrän man fått besked ,-) Då kanske man - om det blir ett ledsamt svar - deppar väldigt, men då får det bli då. Kram härifrån!

    SvaraRadera
  9. Bert: appen, ja. Ja, men nu har jag ju min laptop! Halleluja.

    SvaraRadera