Elisabet

Om Amadeo, Pelle, Gerda, Gösta och Axel ...

Dagarna bara susar iväg!
Igår söndag var det så dags för föreställningen "Mänskligheten" med Fredrik Lindström på Cirkus, ute på Djurgården. Det var första gången jag besökte Cirkus och det var väl mer tur än skicklighet att jag lyckats boka riktigt bra platser; på vänster läktare, rad tio.

Harry, han fick till sin besvikelse inte göra oss sällskap, utan blev kvar hos vännerna ute i Tyresö.
Oj, så deppigt när husse och matte gav sig av .., men det ordnade sig och han känner ju Eva och hennes halvlånge man sedan länge.

Men innan vi tog bussen till Gullmarsplan, så bjöds det på vidunderligt god lunch i form av stekta ankbröst, hemlagad potatismos, en smarrig apelsinsås och så Evas specialsallad. Från min utsiktspost i kökssoffan (den som harry tyckte var så skön), kunde jag titta på den här tavlan.

"Den påminner ju om Modigliano", sa jag och Ulf log och sa att det var dottern Maja (hon som gav oss den vackra, hemvävda mattan med motiv av hav, grynnor, skär och vita segel) som i sin ungdom målat den och ja, den var verkligen inspirerad av den italienske konstnären.

Det var väl det här jag tänkte på .., eller hans egensinniga sätt att måla kvinnor på.
(Och att jag alls kom ihåg det, beror helt och hållet på mammas stora konstbok från Det Bästa, en bok som jag läste fram och baklänges och tyckte så mycket om).

Tog genast upp mobilen och googlade på Modigliano och kunde läsa om en tillvaro som på intet sätt kunde liknas vid att glida fram på en räkmacka. Sjukdomar, alkoholism, fattigdom och ett liv som tog slut vid trettiosex års ålder. (Föddes 1884 och dog 1920).

Förmögon blev han aldrig, men långt, långt efter hans död, i maj 2018, såldes ett av hans alster för den otroliga summan av 1.3 miljarder kronor!! Från Wikipedia kan man läsa följande:

"När Modigliani, redan försvagad av sjukdom, tvingades sluta på grund av att mejseldammet trängde ner i lungorna, utnyttjade han många av skulpturens effekter i sina porträtt och nakenstudier, framför allt det karakteristiskt förlängda huvudet, den långa, upphöjda näsryggen och den långa halsen.

I juli 1917 mötte han kvinnan i sitt liv – den unga konststudenten Jeanne Hébuterne (född 6 april 1898). De flyttade samman, och 29 november 1918 föddes dottern Jeanne.

I januari 1920 insjuknade Modigliani i njurinflammation och tuberkulös meningit och blev inlagd på Hôpital de la Charité i Paris, där han avled natten mellan den 24 och 25 januari 1920. Ett par dagar senare begick Jeanne (som var gravid i nionde månaden) självmord genom att kasta sig ut från ett fönster på sjätte våningen."

Fullt lika dramatiskt är det inte i Tyresö.
Det är lika hemtrevligt där, som i sommarstugan i Haverdal.
Överallt finns barnteckningar eller fotografier av barnbarnen och det är ingen konst att se vad i tillvaron som gör Evas hjärta glatt.
Här står hon vid spisen och förbereder apelsinsåsen till dom stekta ankbrösten.
Vid bordsänden sitter Ulf och med grytunderlägget visar han hur den lilla sommarstugan utanför Norrköping; den som Evas föräldrar ägde och kallades Kullen, hur den nu har omringats av vägar och helt nyligen sålts, då Evas syster gick bort för en tid sedan.
Kanske var grytunderlägget själva stugan?

Här sitter Evas morfar Pelle och hennes lillasyster Karin utanför stugan.
Om denne Pelle får jag veta att han - liksom så många andra i Norrköping - arbetade på den stora yllefabriken. Vid spinnmaskinerna arbetade hans fru - Evas mormor - Gerda.
Ullen kom i stora, hårt packade balar från Australien och ibland kunde man i balarna hitta skinnslamsor och till och med små leksaker som råkat komma med.

Även Evas pappa - Gösta - och hennes farfar Axel hade sin försörjning i yllefabriken.
Båda var snickare; Gösta övertog hyvelbänken efter sin far och den hyvelbänken finns nu i ett slags snickarförråd i huset på Tyresö.

Allt det här fascinerar mig, kanske för att det är - eller var - en så totalt annorlunda tillvaro än den jag själv eller mina föräldrar växte upp med. Ett helt annorlunda liv att leva, helt enkelt.

Det blev mycket om Norrköping (vi har för övrigt besökt den här miljön och även vandrat i det före detta spinneriet med dess jättelika maskiner!) .. jag seglade liksom iväg här.

Om föreställningen på Cirkus kan jag säga att den var värd pengarna och det blev otroligt mycket skratt och även en hel del att tänka på. Fredrik Lindström är ju lite - eller mycket - av en föreläsare.
Och för mig är det helt obegripligt hur man, två gånger på raken en söndagkväll (eller vilken kväll som helst), kan stå på en scen och i nittio minuter utan paus och alldeles alena på scenen, underhålla en stor publik. Nej, fasor så hemskt!

Hoppsan, nu fick jag förfrågan om jobb ikväll?
Jo, jag tar det.