onsdag 23 oktober 2019

Onsdag i oktober ....


Ledig dag .., den som jag alltid hade tidigare.
Men så också idag.

Ska strax ringa till mammografin och få en tid för ännu en provtagning, pv har cyklat till jobbet, harry har en strut på huvudet (sår på svansen som inte vill läkas) .., sigge har fått nykokt fisk och från Morgonstudion hör jag prat om vikten av bokläsning, särskilt för barn.
Ja, det tror jag på.

Vi var väldigt unga när vi fick våra två första barn och ingen större pedagogik fanns i huvudet, men läste böcker med dem gjorde vi - säkert varje dag -! Och berättade hitte-på-sagor!
Och jag funderar över .., hur var det i min barndom?

Jo, mamma läste om Hattstugan och Petter och hans fyra getter, men så mycket annat var det nog inte. Men grannen, tant Margareta (hon som senare kom att arbeta på biblioteket) hon .., hon läste hur ofta som helst så snart några barn lekte med hennes dotter Eva-Lena!!
I deras vardagsrum fanns "Min skattkammare", ja, mängder med böcker, men hon lånade även hem från biblioteket och läste för oss. Så där satt vi, uppkrupna i deras soffa och ibland hade man en katt intill sig, ibland deras hund Tjorven.
Margareta, hon var verkligen en viktig människa i min uppväxt.

På hennes köksbord fanns alltid drivor med Burda-tidningar och mönster som skulle klippas ut eller redan hade klippts ut .., och på spisen stod som regel en tryckkokare - det var som en tidsinställd bomb - tyckte jag. På väggen upp till övervåningen hängde tryck av Picasso och en påsk gjorde hon ett collage av tygbitar som blev till en jättestor tupp; den hängde på väggen i köket och gick i grönt och rött och gult.


Såja, nu har jag ringt till mammografin och talat med världens raraste människa - hon heter Annika och är sextio år - och pratar en slags mjuk halländska. När jag skriver det här rinner tårarna, för hon var verkligen sååå ömsint och sååå vänlig och hon letade bland tider och sa att idag gick det inte att klämma in mig och i morgon har dom bara en läkare och jag berättade om Liverpool och resan med Emil och hon sa (tänk er nu den där mjuka, mjuk halländskan som nästan låter som småländska) att "det är klaaart att du ska resa med ditt barnbarn, var det Emil han hette .., ja, men på onsdag halv tio, går det bra Elisabet .., då ska vi ta hand om dig på allra bästa sätt och då hoppas jag att du berättar om resan med ditt barnbarn!"

Så på onsdag halv tio blir det nytt besök.
Om hon berättade nåt om orsaken?
Ja, att knölen inte hade gett ifrån sig så många celler som det behövdes och att verkligt elakartade knölar tydligen släpper ifrån sig rejält med celler, ja, det var väl nåt tröstens ord ,-)

Nu ska jag köra till affären och köpa mig ett riktigt gott bröd!
Och den här underbara människan Annika, hon gjorde min dag!!
Tänk, vad det betyder med vänligt bemötande!
Och tänk om människor insåg HUR mycket det betyder!

Nu känner jag mig glad igen.
Och nej, jag ser inte döden framför mig (ja, det gör jag iofs jämt, men inte av skräck, jag är bara medveten om att livet inte är oändligt) och jag tänker på dig mossfolk som är så rädd för cancer, såna här inlägg kanske gör dig orolig!

Over and out!

6 kommentarer:

  1. Det är var det är!

    Jag har ju misstänkta metastaser på båda lungorna (vilket de upptäckte för ett år sedan), men de är för små för att ta biopsier på och för små att operera bort, och jag är lite för korkad för att oroa mig! :-)

    SvaraRadera
  2. Vänliga, rara och förstående människor i vården är GULD!
    Det gör en enorm skillnad.


    Apropå läsning, min mormor läste massor för mig när jag var liten. Jag älskade det. Jag gjorde samma med mina barn sen.

    SvaraRadera
  3. Så otroligt bra hon beskrev det hela. Sån information är just sånt man behöver, inga komplicerade medicinska förklaringar. Rätt person på rätt plats!

    Ha nu så mysigt i Liverpool. Ni får väl nynna på någon Beatles låt.
    When I’m 64” kanske ;-)

    SvaraRadera
  4. Skönt med mänskligt bemötande!
    Jag har oroat mig för mycket genom åren, oftast i onödan. Men ibland i nödan (konstigt att det ordet inte finns!) Fast tanken på cancer har jag jag direkt avfärdat med att ingen i min släkt har haft det. Hjärtat, ålderdom eller spanskan ... (fast det senare var 100 år sen) har drabbat.
    För tillfället våndas jag med en nära vän som drabbats och väntar på operation och hela kitet med cellgifter och strålning. Så ung och med tre oroliga minderåriga barn... Det drabbar minsann inte bara den som får diagnosen!

    Apropå nåt annat, så minns jag att mamma hade en liten oskyldig fräckis om Lahmans trikå... men hur jag än letar så minns jag inte det roliga...*suck* men jag hade ett underbart rött nattlinne i Lahmans, åh vad jag älskade det. Men det är länge sen.

    SvaraRadera
  5. Turtlan: eller sixtyfive ,-)
    Ja, det tycks ska bli hällregn ... så jag har lagt ner paraplyet i packningen.
    Fast det får man kanske inte ha när man har bagaget i flygplanet, just det, ja.

    Bloggblad: huvva, det är så många som drabbas så det är inte klokt och jag vet inte ens om jag är drabbad, det är viktigt att poängtera. Men orolig är jag. Och ja, Lahmanstrikå är ljuvligt!! Som jag älskade den koftan!

    SvaraRadera
  6. Rexxie: konstigt att jag inte längre får aviseringar om kommentarer som kommer! Såna metastaser hade även pv:s mamma. Hon hade ursprungligen cancer i njuren som gav m:er i lungorna. Små, små.

    Ulrika: ja, det är bra med vänligt bemötande precis överallt, men allra helst på platser där människor är utsatta och i underläge. En bra mormor hade du allt! Var det Eivor hon hette?

    SvaraRadera