Elisabet

Provtagning .., fika och kväller.

Så här var det nu på morgonen.

Först svänger vi förbi hamnen och pv kollar att värmefläkten i båten inte havererat (Vattnet i motorn får inte frysa, han ska "vinterkonservera" den, nu dom här lediga dagarna som kommer). 

Är jag nervös?

Ja, det är jag. 

Mest hela morgonen har jag suckat högljutt och det händer att jag säger "faaaan! faaan!", ett svärord jag aldrig annars använder. 

Det är vackert nere vid hamnen. 

Ute på en sten, en bit ute till havs, sitter en häger och spanar ut över världen. 

Och så iväg till sjukhuset. 

Pv gör mig sällskap. 

Vi sitter i väntrummet och andra kvinnor kommer och slår sig ned.

Tre av dem har sjungit i samma kör som pv och det blir en hel del prat om när, hur och var.

En av dem berättar att hon förlorat sin son i prostatacancer; han blev bara femtiosju år. 

I ena hörnet sitter en betydligt yngre kvinna, i fyrtioårsåldern,

Hon har härligt bred rumpa och lika breda höfter, men hon tycks helt obekymrad och tycks så stolt och glad, ja, jag blir själv glad av henne!

Har jag någonsin suttit i ett väntrum där det pratats så mycket och där det varit så "glatt"?

Nej. 

En av kvinnorna frågar var jag kommer ifrån - egentligen -?

Malå, säger jag. 

"Ja, jag är från Lule ...", säger hon leende och då är vi ju nästan släkt. 

Och hennes döttrar har - visar det sig - haft pv som lärare, när han arbetade i Oskarström.

Så blir det min tur. 

Sköterskan som visar vägen heter Julita och pv får göra mig sällskap in i undersökningsrummet och där ligger jag på britsen och inväntar läkaren. Suckar.
På en stol i ena hörnet sitter pv. I hans ena hand dinglar min behå.

Läkaren visar sig vara vänlig och rar och har vuxit upp i Skövde (pappan militär), men det var i Stockholm han tillbringade mesta delen av sin uppväxt. Han är skojfrisk, utan att vara hurtig.

Så börjar han att med ultraljudsgrejen leta efter den där lilla knutan som ställer till sån oro och nu går det kvickare än förra gången och han måttar och så blir det bedövning och en grövre nål ska stickas in ("jag går in underifrån och snett uppåt", säger han till sköterskan) och så tas fyra vävnadsprov. Inte ett dugg känns det, men var gång han knipsar av en liten bit vävnad, smäller det till, ungefär som en spikpistol. Eller en häftapparat.

Jag får också veta att förra provet visade på atypiska celler i den här lilla knutan; inte maligna, men heller inget som inte ska kollas upp. Nu skickas vävnadsproverna (jag ber att få titta på dem; jo, där är dom .., ljusröda, nästan som små, små, små fiskyngel singlar dom omkring i det lilla vätskefyllda provröret, nästan så att jag känner ömhet för dem!) och läkaren säger att jag kommer att få besked av resultatet, men förmodligen av någon på kirurgen. 

Med mig hem får jag även papper som ska fyllas i .., hälsostatus osv, inför eventuell operation. 

Såna har jag fått tidigare, när det var dags för knäproteserna. 

Ja, så var det .

Efteråt frågar pv om vi ska ta en fika i sjukhuscaféet och där arbetar kvinnor på vars förkläden det står Samhall och alla tycks dom så olyckliga; inte ett leende så långt ögat når. Nån har ett huckle. Kanske drömmer dom om helt andra arbetsuppgifter? 

Måhända blev deras liv i vårt land inte som dom tänkt sig? 

Nej, vi firar inte, vi bara fikar. 

Men lite lättnad är det.

Skjutsar därerfter pv till Sannarpsskolan där han ska skriva omdömen och göra klart allt inför höstlovet som nu tagit sin början. Själv åker jag hemåt .., struntar i att handla, kommer hem ., släpper ut Harry och börjar sedan nästan maniskt räfsa nedfallna eklöv .., tänker att jag ska slänga den oro som kanske finns kvar .., den ska åka rakt ner i lövhögen .., nej, nu vill jag inte oroa mig längre! 

Resten av dagen blir bra.

(Det var det på sjukhuset också). 

Hämtar ut ett bokpaket; en stor, underbart vacker bok som handlar om konstnären Sven Ljungberg .., och senare, hittar jag i postlådan ett stort vadderat paket innehållande en bok med titeln "Från fattigvård till sjukvård i Malå". Författare är Britta Stenberg (tidigare journalist på tidningen Norra Västerbotten) och Britta Holmlund (f.d. chef för apoteket hemma, skånska och otroligt driftig kvinna, numera åttiosex år!)

Jag läser om mamma. 

Ulla Wagne, läkare som arbetade samtidigt som mamma, skriver: "Syster Ann-Gerd ville helst arbeta bara då hon behövdes. Detta innebar att hon var den alltid tillgängliga vikarien, vilket hade till följd att hon periodvis arbetade dygnet runt i accelererande tempo. Jag ser framför mig när hon på vackra, raska ben var på väg till till någon patient eller för att ge någon hjälp."

När övriga arbetskamrater vägrade arbeta heltid och hotade landstinget med att säga upp sig, blir mamma tvungen att gå med i arbetslaget, för att få schemat att gå ihop. 

Ulla Wagne skriver: "Att gå på schema gick inte ihop med hennes personlighet, hon som bara ville rycka in då det behövdes. Mycket kort tid efter att hon blivit änka,sade hon upp sig, läste swahili som hon inte behövde, då hon for till Argentina som sjuksköterska och missionär."

Ingen Samlad Tropp där inte.

(Å andra sidan arbetade hon ju  j ä m t! Hur gick det ihop? Och ofta var hon husmor och gjorde själv scheman och tog då passen som ingen ville ha :)

Sååå intressant boken är och såå många minnen som tjoppar upp! 

Over and out och tack för alla vänliga lycka-till-hälsningar! 

I love You!