Igårkväll - mer av en händelse - tittade jag på en dokumentär som handlade om svenskar boendes i Spanien. Oerhört intressant var det. Det mesta rörde sig kring Fuengirola ., det var Svenska Kyrkan och mycket diskussioner om Sverige och jämförelser med borta och hemma.
Medan pv rättade prov i naturkunskap, blev jag sittande i fåtöljen och fick veta lite mera om livet på den spanska solkusten.
Som pensionärer köpte Pv:s föräldrar sig relativt tidigt en lägenhet i Spanien - dom var verkligen inga förmögna människor - men en lägenhet skaffade dom sig, packade bilen, lämnade Småland och tog sikte på sydligare nejder, allt för att tillbringa senhöst och vinter i ett varmare klimat. Ingen av dem kunde spanska, så ganska modigt tycker jag att det var.
Dom var långt ifrån ensamma och i Gunvors årsdagböcker kan man läsa om en tillvaro som blir allt mer inrutad. Mest träffar man andra svenskar .., spelar kort och umgås rent allmänt.
Man tittar på Aktuellt och lyssnar till Ring-så-spelar-vi. Det är mycket kortspel och goda likörer. Ofta skriver Gunvor att hon är deppig. Kanske längtar hon hem?
Nästan varje dag simmar hon fem varv och hon skriver brev hem till sönerna och ibland ringer hon.
Den 3/11 1999 skriver hon: "Halvklart. Kaffe. Frukost. Vi åker med Gösta och Inga till marknaden. Köper klänningsjacka för 4500 pesetas. Kaffe och prat hos dom. Hem igen. Middag. Burkskinka med bönor. Siesta. Vi ringer och grattar Ulf - 42 år -. Joanna är där. Annika ska komma. Vi löser korsord. Jag är deppig och längtar hem. Kvällskaffe. Ljus. Sverigeradion. Godnatt."
"Vakna hemma i Steninge, SKÖNT", skriver Gunvor i november 1999.
Jag tror att det är enda gången i hela dagboken hon använder sig av enbart versaler.
I gårdagkvällens tv-program får vi möta människor som inte för sitt liv kan tänka sig en tillvaro i Sverige .., och vi får också möta svenskar som flyttat ner och där det inte gått så bra. En av dem - en vacker kvinna - sitter på trottoaren med sin lilla hundvalp och har en tiggarskål intill sig.
Hon och hennes man är hemlösa och bor i ett tält mellan två palmer.
Och där är den skånske prästen som, i sin predikan, propagerar mot Sverigedemokraterna och där är svenska ungdomar som tagit studenten i Svenska Skolan och nu står på ett lastbilsflak i den spanska staden och sjunger "fy faan vad vi är bra!"
Min egen syster har ju emigrerat, inte till Spanien, men till Australien.
I dryga fyrtio år har hon varit där, men umgås gör hon mest med svenska vänner, såna som var där när hon och maken flyttade ner. Dom - vännerna - firar födelsedagar tillsammans, träffas tämligen ofta och det blir ett slags nätverk. En oerhörd trygghet, tror jag, särskilt för den som blivit änka och har sonen sextio mil hemifrån. Jag tycker heller inte att det är konstigt. På längre utlandsresor .., oj, så roligt det har varit att så där helt apropå stöta på någon från hemlandet!
Ungefär som på 60-talet när alla bilar i vårt land hade registreringsskyltar med länstillhörighet och var man på semester med mamma och pappa och upptäckte en bil med AC på skylten, ja, då var det ju nästan som om man vore släkt! Ofta vinkade vi - eller dom -.
Var man tillräckligt långt hemifrån, ja, då vinkade man även till BD-bilarna, dom från Norrbotten!
Bilden: Då har mamma varit 1 år i Argentina.
Och mamma tillbringade tjugo år i Sydamerika. En slags "emigrant", hon också.
S o m hon kämpade för att lära sig prata spanska och även den typ av spanska som den infödda befolkningen (indianerna) talade. Det är väl ett villkor förstås för att komma in i ett nytt sammanhang.Bland bloggvännerna finns ju flera som under längre eller kortare - oftast längre - perioder bott utomlands. Monet i Frankrike, Guy i Thailand, Anna (annannan) som faktiskt är bosatt i Portugal och Cruella/Helena i omgångar i olika länder. Ja, säkert fler än så. Anna i Sheffield ., som efter många år i GB flyttade hem. För kanske tio år sedan fanns även Milda Matilda i min länklista; hon bodde i Australien - i Melbourne om jag inte missminner mig -. Och Cecilia i Houston, dig glömde jag! Förlåt!
Modiga människor allesammans, i alla fall i mitt tycke.
Och här är länken till programmet.
Och jag - fast jag har ju ingen blogg. Nästan 10 år i London, 18 månader i New York och 17 år i Houston. Häpp! Mer än halva livet... Flyttade när jag var 22, fyller 49 på fredag.
SvaraRaderaCecilia i Houston: tänk, vad du har varit med om! Vad gjorde du i New York? Au Pair?
SvaraRaderaJag var forskare (biokemist i botten, sedan neurobiolog). Jag gick forskarutbildningen i London och jobbade sedan som sk postdoc (postdoctoral fellow) i London, New York och i Houston innan jag fick en (mer) fast tjänst här. Numera är jag inte regelrätt forskare utan har en mera som supporttjänst, eller teknisk expert kanske man kan kalla det, på ett universitet.
SvaraRaderaJag bodde i New York 2001-02, på Manhattan men långt upp på östra sidan. Kommenterade aldrig på inlägget häromdagen för det var en underlig tid som jag inte kan beskriva på ett bra sätt. Jag var nära och långt borta 9/11 på samma gång. Jag hade flyttat dit i juni så var ganska ny i ett nytt land och ensam för min sambo (numera man) var kvar i UK. Jag hade fast telefon och radio, men ingen TV eller mobiltelefon. Jag hade precis kommit in på jobbet när det första planet flög in i WTC. Som alla andra så tog det tog ett tag innan vi förstod vad som hände - bäst information fick jag en fd kollega i London! Huset jag jobbade i var högt (runt 25 våningar) så efter ett kort tag så blev alla hemskickade - det kunde ju vara attentat som riktade in sig på höga hus och vårat var ett av de högsta i området. Minns mest paniken hos en av kvinnorna på våningen vars syster jobbade i Financial District... (systern klarade sig). Manhattan stängdes ner - broarna stängdes för trafik, ingen kommunaltrafik. Jag var hemma med telefonen som bara sporadiskt fungerade (överbelastning av nätet) och radion (BBC minns jag med två timmars fördröjning, åtminstone första dagen). Min stackars mamma fick höra om det via sin frissa och innan hon fick tag på mig per telefon så var det väldigt ångestfyllt för henne för hon hade inget bra hum om var på Manhattan jag befann mig. Själv minns jag något av det jobbigaste som den dag som jag tog mig neråt Midtown och såg affischer med saknade människor på alla plank...
Jag såg programmet om svenskar i Spanien. Jag blev betryckt och något nedstämd. Jag förstår att detta program skildrade en variant av hur det kan vara att bo i ett annat land.
SvaraRaderaJag har också nu sett programmet om spaniensvenskarna och kan bara instämma med Bettan. Betryckt är bara förnamnet. Efter tio års permanentboende i Provence - och det var tänkt att bli mer - kan jag bara säga: det här livet i Spanien har ingen som helst likhet med det liv vi levt i södra Europa. Aldrig i livet att jag skulle flytta till Fuengirola och sämre reklam för orten kan man ju inte få. Inte för utlandsboende heller för den delen. Extremt fokus på alkoholiserade svenskar, fullkomligt utanför det spanska samhället, utan ett ord av språket. Tandlösa och vanvårdade hemlösa svenska tiggare i tält och en knäpp präst i konflikt med kyrkan? En ort där butiker med Kalles kaviar och svenska mäklare finns i varje kvarter och där en del svenskar lever på att servera läbbiga skinkmackor till sina landsmän som inte kan vara utan rödbetssallad till jul i sol? Bodde jag därnere skulle jag sälja ögonblickligen och flytta tillbaka - aldrig att man vill bli förknippad med den här sortens bild av svenskar i utlandet. Fy så extremt vinklat och med fokus på elände - man undrar vad mannen bakom verket vill egentligen?
SvaraRaderabettan: ja, ledsamt för hur en dröm för somliga blir till ingenting. Men övriga tycks ju mena sig ha hamnat i paradiset. Det ser ju lite olika ut för oss människor ,-)
SvaraRaderaMonet: Men är det här verkligen den allmänna bilden av svenskar i förskringringen, nej, det tror jag inte? Jag blev förvånad över hur ensidigt det hela skildrades - eller så fungerar det så just DÄR -?
Däremot håller jag inte med dig i beskrivningen av kvinnan som serverade mackorna/julmaten.
Det är möjligt att det fungerar just så DÄR som du säger. Jag har tidigare läst något reportage om svenska pensionärer i Spanien som trott att lyckan finns i södern men som hamnat riktigt snett. Blir man sjuk och är gammal och ensam utomlands är det ofta ett elände, sjukvården är inte gratis och man förlitar sig i hög grad på familjen som resurs. Eller kyrkan och frivilligorganisationer. Man ser heller oftast inte alls den här typen av ”A-lagare” som lallar omkring - du såg ju själv att polisen kom och körde bort tältparet. Tiggare som vi har det i Sverige körs också bort. Det är klart att det finns alkoholister i de här länderna också och i Frankrike finns ett stort antal SDF (bostadslösa) i regel i storstäderna. Men berusade och högljudda människor ser man sällan på gatorna, det är i regel turister, ofta engelsmän och/eller svenskar tyvärr.
SvaraRaderaNej det var en gräslig film. Jag skrev väl inget negativt om kvinnan med skinkmackan? Mer än att den såg äcklig ut. Sen är ju själva fenomenet med att nästan gå till överdrift med alla svensktraditioner utomlands jättekonstigt. Klart att en del ser sin utkomst i svenskrestauranger, butiker med falurut och mäkleri eftersom ingen kan språket och bara ska ha svenskt kaffe tillsammans med landsmän.
Monet:ja, jag trodde det var kvinnan som startat serveringen du menade, hon hade ju ett driv! Jo, jag tycker också att det kändes vinklat, eller så är det så just där. När jag låg på sjukhuset i HÄssleholm hade jag som salsgranne Ann-Marie som var från stan. Hon och hennes man Gilbert tillbringar halva året på en camping utanför Barcelona. Dom har husvagn med stort förtält och på campingen bor människor från olika länder och där är det helt annorlunda än det som visades i filmen! Det är tillsammans-middagar med alla möjliga nationaliteter, A-M pratar spanska (hon är i min ålder, har arbetat som städchef för sjukhus tidigare)och deras tillvaro är väsensskild från vad som visades i programmet!
SvaraRadera